* Det här är bloggen Hemliga pappan. Den uppdateras numera inte, men hölls aktiv med vissa avbrott mellan sommaren 2005 och sommaren 2008.

* Det finns också en bok som heter ”Hemliga pappan”, utgiven 2006 på Forum förlag och 2007 på Månpocket. (Den består av texter i samma stil som på bloggen, men bokens material är i huvudsak unikt, och finns bara i mindre delar också här på nätet.) Du hittar den alldeles säkert hos alla nätbokhandlare.

* Jag som har skrivt boken och bloggen heter Andreas Ekström. Du kan läsa mer om mig på min sajt, och du kan kontakta mig via mejl om du vill.

* Ofta gör jag uppläsningar och föräldrakvällar på bibliotek, hos föräldragrupper, i bokcirklar och hos barna- och mödravårdscentraler. Om du funderar på att boka in mig – bara hör av dig, så försöker vi hitta ett upplägg som passar just dig och din verksamhet. Nästa bokade läsningar sker på biblioteket i Kristianstad den 18 september och på biblioteket i Svedala den 8 oktober. Välkommen dit!

Vet ni vad?

Nu är det sommar. Det är dags att stänga den här bloggen, eller rättare sagt sluta uppdatera den. Och den här gången är det för gott.

Jag är totalledsen vid tanken, för jag kommer att sakna alla snälla, kloka och roliga kommentarer från er, all hjälp som jag och vi har fått.

Men Karin är nästan tre nu. Jag för min del känner att det faktiskt finns integritetsskäl att sluta. Det är så många som känner Karin och Rakel i verkligheten som också läser här, och… jag känner instinktivt att jag inte vill längre, för deras skull.

Så… tack alla ni. Tack från barnen också, jag är säker på att de kommer att tycka om att läsa detta när de blir stora och förundras av ert engagemang för dem och för allt som har med barn att göra.

Det kommer ett inlägg till här ovan av praktisk natur, där jag förklarar vad den här bloggen är eller var för något och hur man bokar en läsning och så. Men the rest is history. Tack för tre fantastiska år här, för något av det roligaste jag har fått vara med om i hela mitt liv. Jag kommer att sakna er! Kram!

Okej, en liten omröstning i kommentarfältet, så här i tider då ”Idas sommarvisa” sjungs överallt och alltid:

Vilken är tidernas bästa barnvisa?

Temat till ”Madicken” av Bengt Hallberg tycker jag är genialt, men det räknas kanske inte.

Vad tycker ni?

***

..och grattis på födelsedagen, Hemliga farfarn!

Blir man en bättre människa av att vara förälder?

Jag tror kanske att man blir det till en början. Det är bra att få degradera sig själv i sin prioritetsordning, att få finnas till för någon annan. Det är bra att ge och få mycket kärlek.

Sedan är jag orolig att man blir sämre på andra sätt. Perspektiven krymper. Min värld är reducerad till ett kök. Ett stort kök, men ändå ett kök. Jag kan plötsligt gnälla på Hemliga mamman för att hon har lämnat nån vattenkanna framme efter att jag har gjort i ordning på mitt sätt. Som en pensionär som har för lite att tänka på, och låter små saker växa till enorma proportioner.

Och som samhällsmedborgare? Jag vet inte. Mina omsorger är så intensivt inriktade på mina barn att jag inte har tid för Darfur. Jag gillar inte det. Jag vill lära mig att ha utrymme för både och. Och jag oroar mig för att vad en sådan här perspektivinskränkning kan leda till på sikt.

Kan jag vidga synfältet igen senare, eller förlorar jag den förmågan för alltid?

Jag är ingen utemänniska. Man skulle till och med kunna säga att jag är en innemänniska. Kan man välja staden före landet så gör jag det. Kan man välja inomhus före utomhus så gör jag det. Kan man välja varmt före kallt så gör jag det. (”Naturfrånvänd”, kallade min kompis mig bara härom dagen.)

Därför ryser jag av obehag vid blotta tanken på ”urochskur-förskolor”, där man är ute hela tiden, för lek och mat och sömn och blöjbyten och vad du vill.

Jag är visserligen väl medveten om att barn som går på sådana förskolor ofta har mindre problem med förkylningar och allergier, men när jag tänker på hur det var att som femåring tvångsleka utomhus med vattenkippande gummistövlar, blöta vantar och rinnande näsa blir jag alldeles deprimerad. Jag skulle aldrig, aldrig sätta mina barn i en sådan förskola.

Men på en punkt har jag fått backa: Rakels sömn. Hon sover nämligen helt överlägset bra utomhus, i sin vagn. Oavsett väder. Bara hon ligger insvept i sin ullfäll och under sitt regnskydd så är allt bra. Och… någonstans djupt inne i min innesittarsjäl så kan jag känna en liten, liten avund. Tänk att få sova alldeles torr och varm, men ändå så nära det kalla och regniga att man hör det och anar det – men vet att man inte måste ge sig ut i det.

Jag säger bara en sak: Heja Skatteverket!

Rakel är en så nöjd ätare. Allt hon får smakar hon på, ivrigt och med gott humör. En kontrast till syrran, kan man säga utan att överdriva. Favoriten hittills är nog burken med biff Stroganoff, men Hemliga mammans fruktpuréer funkar förstås också alltid.

Själv längtar jag ändå tills vi kommer förbi det här kladdiga puréstadiet som kräver speciella förberedelser och särskild tillredning och så.

Det blir lättare, alla förstagångsföräldrar, på många sätt!

(Svårare på fler, tror jag. Men ändå. Man får hålla fast vid det man kan hitta som ger extra kraft…)

Anna Hellsten om föräldraskap, fantastiskt fin läsning.

Apropå sömn har jag ett svårartat pappahandikapp: Jag har en periodiskt återkommande koma-stund. Ungefär klockan ett varje dag går min puls ner i typ tolv slag i minuten, och jag måste stå upp för att inte somna. (Det är ett problem på jobbet också, jag brukar försöka boka in viktiga saker där direkt efter lunch så att jag tvingas hålla hjärnan i gång…)

Det händer fortfarande rätt ofta att Karin sover middag, och är vi hemma på helgen betyder det att jag otroligt lätt kan råka somna samtidigt som hon. Rakel å sin sida är alltid pigg och i gång vid ettiden, och det kan krävas enorma ansträngningar från min sida den där timmen mellan ett och två, innan vi ska iväg och hämta Karin på dagis.

Jag har försökt allt möjligt för att försöka bryta eller förskjuta min koma-stund. Det verkar utsiktslöst.

Och vad värre är: om jag faktiskt somnar, så kvaddar jag timmen efteråt också. Jag raglar omkring och tror att det är torsdag och blir liksom inte piggare. Det här är verkligen värdelöst…

…kärleken till Sofia Karlsson som jag berättade om häromdagen:

Varje läggning kallar på sina ritualer. För Karins del innebär det bland mycket annat en märklig liten ramsa som hon upprepar just då vi ska släcka och gå ut. Hon säger ungefär, i snabb följd och utan att vänta på svar:

”Släck inte därute, i morgon kommer jag och killar er på fötterna, sedan kan vi äta frukost och bosta tänderna med tandborste, med tandborste.”

Just så, med tandborsten två gånger.

En gång testade jag att förekomma henne genom att säga ramsan. Hon skrattade och tittade på mig, som efter ett typiskt vanligt bus – och lät bli att säga den själv. Jobbet var ju redan så att säga gjort.

Egentligen är det ju inget svårt att vara pappaledig på morgonen. Då är vi två vuxna och två barn. Det är inte heller svårt mellan nio och elva, för då sover Rakel. Och mellan elva och två är det också lätt, då är det lite mat och lite hushållssysslor och lite lek och kanske något ärende på stan. Lunch med någon kompis kanske. En baggis.

Nej, det är på eftermiddagarna som man verkligen sätts på prov. Vid två hämtar vi Karin på dagis, och då väntar tre eller tre och en halv timme där jag ska hålla två barn på gott humör, se till att de får mellanmål och samtidigt laga middag till familjen.

Ren idrott.

Ofta går vi till det närbelägna salutorget och sätter oss där och äter mellanmål, en medhavd macka eller lite frukt eller i lyxiga fall en varm korv. I extremt lyxiga fall, någon gång i månaden kanske, går vi till ett fik och beställer glass eller en bulle. Karin älskar det, inte bara för den allmänna sockertillförseln, utan också tror jag för den ”vuxna” känslan i det. Att själv få beställa, att sitta ute i den stora världen på en stol som inte är en barnstol och liksom veta att det är läge att anstränga sig lite extra för att inte spilla. Rakel har fått prova glass för första gången. Liksom alldeles tyst. Hänförd.

Rakels nya idrott är tådragning. Hon har hittat sina fötter, och hon gillar dem verkligen. Sockarna drar hon av med stor envishet. Sedan är det bara att bita, dra och – kittla sig själv. Lite som en katt, som svänger runt och lurpassar på sin egen svans… Hon är fortfarande bara i ett enda humörläge: som en hundrawattare. Någon gång snart måste hon väl rimligen börja kinka lite. Jag försöker förbereda mig, men är rädd för att jag kan ha blivit bortskämd.

Barn är bandspelare. Karin kommenderar friskt sin mor att sitta och vänta i barnkammaren medan hon fixar en grej.

”Vad bra mamma att du väntade så tålmodigt på mig”, säger hon uppmuntrande när hon kommer tillbaka. Direkt kopierad replik från mor och/eller far.

En stund senare planerar hon en hoppövning i sängarna. Samma dag har hon fått en stor fin heliumhaj av farmor och farfar. På väg upp i sängarna inser hon att hon ju faktiskt inte behöver välja:

”Jag tar med mig hajen också, till husbehov.” Inte direkt kopierad men dock kopierad replik ur just nu aktuell bok.

Det börjar bli dags att vakta sitt språk…

Karins bästa dagiskompis heter också Karin. Personalen skiljer på dem med hjälp av efternamnsinitialen, vilket också kompisen gör – men inte Karin. Hon refererar i stället konsekvent till den andra Karin som ”Andra-Karin”, som om det var ett namn.

På barnkalas för inte så länge sedan utbrast hon med utslagna armar ”Andra-Karin!!!” när dörren gick upp och hon såg att den andra Karin också skulle in på samma partaj. Det är väldigt gulligt. Jag försöker lära henne att Karin också heter Karin, och inte ”Andra-Karin”. Hittills fullständigt utan framgång.

Karin och jag är på väg hem i bilen. Vi har storhandlat. I stereon ligger en skiva med Sofia Karlsson, och jag lyssnar om och om igen på hennes tolkning av ”Spelar för livet”. Sjunger med i den alldeles för höga eller låga tonarten och tänker på min morfar och blir tårögd.

Karin protesterar för en gångs skull inte mot mitt musikval, framför inga Mamma Mu-krav. Hon sitter tyst och lyssnar. Och så frågar hon:

”Varför spelar hon för livet?”

Jag blir lite ställd.

”För att… för att hon tycker att det är det roligaste som finns att spela. Det viktigaste och bästa hon vet. Och då kan man säga att man spelar för livet.”

”Nu spelar hon flöjt”, säger Karin och försöker vissla.

Rakel har nu evakuerats från vårt sovrum. Och – alla sover bättre! Tidigare hade hon för vana att vakna vid fem och ligga och snacka lite för sig själv. Då låg jag och försökte söva om henne med nappen, vilket oftast misslyckades eftersom hon ju då märkte att jag var vaken och snarare blev ännu mer sugen på att gå upp. Vi störde alltså varann.

Så testade vi att lyfta in hennes säng i arbetsrummet. Redan andra natten somnade hon om själv, och sov till en stund efter klockan sex, vilket betydde att vi också kunde göra det.

Planen är att Karin och Rakel ska dela barnkammaren några år, men som det är nu är det nog klokast att de får sova i varsitt rum ett tag till.

Den heliga sömnen, varje småbarsförälders stora obsession, går före allt!

Aha, ännu en förälder som har snöat in så hårt på sina egna behov och önskemål att hon har kommit att anse att hela världen är till för henne.

Barnkalasracet har börjat och det kommer typ aldrig ta slut. På vilken nivå ska man lägga sig vad det gäller presenter, och på vilken nivå ska man lägga sig som arrangör? Det här kan ju bli ett heltidsjobb om man inte aktar sig. Vad säger ni?

…vill det mångförslagne kommunalrådet Ilmar Reepalu att eleverna ska få betygsätta sina lärare.

Tänk att det tycker inte jag att de ska.

Eleverna ÄR inte jämlika med lärarna. De är inte myndiga. De är helt enkelt inte kvalificerade för en sådan uppgift.

För mig blir det där ännu ett tecken på att vuxenvärlden abdikerar. Vuxna accepterar att förhandla med barn som saknar mandat att förhandla. Helt i linje med vansinnet med elevMAJORITET, inte elevREPRESENTATION, i vissa lokala skolstyrelser.

Vi har i princip undantagslöst bra erfarenheter av mödravården och barnavårdscentralen.

Det är inte lika bra överallt.

Efter att ha tagit del av det kompendium som min gravida syster fått av motsvarande myndigheter i Göteborg kan vi nu äntligen kora dem: landets sämsta informatörer av blivande föräldrar!

Tänk dig en strut karameller, sa Povel Ramel. Jag travesterar:

Tänk dig en bunt stenciler. Fula. Illa tryckta, illa typograferade, illa tänkta. Sammanhäftade utan sammanhang eller eftertanke. De handlar om vitt skilda saker, som vad man ska tänka på att skaffa, och hälsogrejer och så.

Toppa nu denna anrättning med ett blad märkt ”Sensualitetsövningar”.

Herregud. Herrejävlar!

Jag citerar:

Eller… nej, jag kan inte förmå mig. Det är bara för pinsamt. Det är en otroligt förnumstig och mekanisk instruktion om hur man ska smeka varann under lugna omständigheter. Före förlossningen? Efter den? Eller i största allmänhet? Framgår inte.

Som syrran sa: Något måste vi väl veta eftersom vi är här.

Okej, ett citat i alla fall, det värsta:

”Hos mannen kan det nu kanske märkas att han också får erektion som kanske också försvinner av sig själv. Erektionen är inget krav på någon åtgärd.”

Herregud. Herrejävlar! (Skulle någon av er som läser här vilja läsa pappret, för att till exempel använda som underhållning i något sammanhang eller så, så har jag det som pdf. Mejla mig, så skickar jag det!)

Men kanske borde man inte bli förvånade när en barnmorska på föräldrautbildningen avslutade med att slå på en förlossningsfilm, och säga ”när den är slut kan ni gå, för då är vi klara”.

Frågor? Glöm det.

Grattis, Göteborg! Ni är sämst!

Snart ska Hemliga mamman vara bortrest i jobbet i nästan en hel vecka. Jag gjorde samma sak i februari. Jag bävade då, hon bävar nu.

Det var länge att vara borta, det var det, men eftersom schemat var fulltecknat hann jag inte med att sakna familjen så väldigt mycket ändå. Näst sista dagen på resan fick jag ett långt mejl från HM som berättade om hur veckan hade varit, och om Karins olika repliker och frågor. Min favorit hade kommit när hon satt och kollade på Bolibompa i soffan:

“När min pappa kommer får han sitta här bredvid mig. Med sin stora rumpa.”

Själva hemkomsten skedde en eftermiddag, då hela familjen var utomhus och lekte. Karin märkte inte att jag kom förrän jag var ganska nära.

Hon blev ivrig, och ville hoppande och nästan stammande visa vad hon just då gjorde (grävde i grusgången). Först efter någon minut kom hon på att det kunde vara kramläge.

Då, men först då, blev jag som en våt fläck på marken.

Ett ögonblick av ömsesidig kärlek:

Karin och jag har ett otroligt roligt busögonblick. Hon skojar med mig, jag kittlar henne, och hon avbryter och lyfter upp sina fötter i mitt ansikte:

”Massera min fot!” säger hon, för det har blivit en ny favorit.

”Jag älskar dig, vet du det, du är en så himla go tjej”, säger jag.

Men hon är kvar i busläge, och knappast upplagd för sentimentaliteter. Svaret kommer direkt:

”Du är en bajskorv! Du är en hund!”

…på Studio Ett i P1 efter 17-nyheterna i eftermiddag. Jag är med och diskuterar SVT:s beslut om att sända Englas begravning. (Se text på min andra blogg.)

***

Några sekunder efter sändning: Sansad diskussion, jag fick sagt det jag ville, och jag tycker att jag lite bättre förstår SVT:s beslut eftersom Per Yng resonerade lugnt och bra – även om jag fortfarande är lika övertygad om att beslutet är fel. Inslaget kan höras här.

Apropå tidigare kulturtips måste jag varna er för en Bamse-cd från 1993, ”Bamse och den lilla åsnan”. Olof Thunberg är en lika lysande berättare som alltid – men en klåpare vars namn icke ska nämnas här har gjort usla små sånger med plinkplonkigt dataspelslåtande komp, och en ton som inte alls stämmer med berättelsen i övrigt. Världsrekord i dåligt gehör, både innehållsligt och musikaliskt. Alltså, det är så dåligt att det är svårt att förstå det!

Kolla hellre in Quentin Blakes böcker, om vi nu inte bara ska vara neggiga, så här på min 32-och-ett-halvt-årsdag. Allt den mannen gör blir till guld.

Svedala kommun, det säger jag er, där har de framförhållning. Läskväll bokad på biblioteket den… åttonde oktober! Ses där, skåningar.

***

…och i dag firar vi Hemliga farmorns födelsedag. Snart är hon mormor också!

Är det förresten någon skillnad på farmödrar och mormödrar? Författaren Merete Mazzarella har skrivit en bok om detta. (Läs P O Enquists recension av den i Expressen.)

Vad säger ni?

Vänner. Låt mig rekommendera strålande kulturupplevelser för barn i tvåochetthalvtårsåldern:

* Lena Anderssons otroligt vältecknade och finstämda böcker om Storm-Stina. Relationen mellan flickan och hennes morfar är underbart skildrad.

* De allra allra första Bamse-filmerna. I svartvitt! Tempot är långsamt, bilderna vackra och roliga. Kostar typ sjuttio spänn på dvd, lätt att få tag på. Karins stora favorit just nu. Hemliga mamman och jag garvar stort åt den ålderdomliga tekniken med röster och ljudeffekter. Det är jättefint gjort, med små medel.

* ”Herr Ström reser bort” av Caroline Bruce och Ingela P Arrhenius. En söt kärlekshistoria, tecknad med pastellkritor. Karin blev alldeles bestört när hon insåg att det var en biblioteksbok som vi var tvungna att lämna tillbaka.

Hur är det nu då? Om man jämför?

Det är nog den vanligaste frågan man får som föräldraledig med barn nummer två. Man förväntas jämföra ungarna hela tiden, men också sin egen upplevelse av själva hemmavarandet.

Jag försöker att bara tänka att det är och ska vara helt annorlunda med allt. Och så försöker jag försiktigtvis använda erfarenheter från förra gången, om de är applicerbara då.

Men om jag ändå ska svara på frågan, så är den största skillnaden själva dubbleringen. Mina nya sporter är inte parallellslalom, men parallellbyte, parallellvälling, parallelläggning och vid mellanmålet… just det, som i NileCity, parallellyoghurt. Fast inte riktigt lika kladdigt!

Jag är bland dem som har försökt skriva min livshistoria på sex ord i Jenny Eklunds fina projekt. Det blev inte bra, det blev att jag skrev det viktigaste bara, med en liten förhoppning inför framtiden.

Bästa bidraget kommer förstås från Peter Englund, som omedelbart fattade att man måste lösa uppgiften i en rak och fullständig mening för att det ska bli någon verkshöjd på det.