Att låta sina barn bli överviktiga. (Undantag givetvis för medicinska tillstånd, det fattar ni väl. Jag menar fallen av ”uppfostran till att bli en slöhög”.)

Hemliga fastern, min lillasyster, sög på tummen som liten. Nu är hon 26 år gammal, och man kan med lätthet se vilken tumme hon sög på. Den är tunnare, längre och blekare. Jag skojar inte.

Och nu börjar jag undra om min lillfingerspets ska erfara samma öde. Karin snuttar gärna på den när hon ska somna, och den är inte riktigt utbytbar mot napp.

Bäst jag kommer ihåg att växla finger ibland.

Att namnge barn efter personer på film. Neo, Gandalf och Liam är inte namn som ger den nya lilla människan full valfrihet för framtiden. ”Statsminister Neo Persson”, skulle du rösta på honom?

Och lilla Engla, lillasyster till Tindra, jag såg dem i en födelseannons: kan de vara arga? Tjocka? Bli tagna på allvar?

Allvarligt talat, kamrater i läsekretsen, finns det någon bland er som är biolog? Kemist?

Jag måste veta vad det är för djävulskt preparat som någon har hällt på min bäbis för att jag ska förvandlas till en lallande fåne som går och sniffar som en snuvig kokainist i Los Angeles.

Hon. Luktar. Så. Sinnessjukt. Gott.

Jag kan ligga med näsan mot hennes hjässa i en halvtimme och hyperventilera. (Man försöker så klart hyperventliera lite diskret för att inte störa.) Är det håret? Bomull från kläderna? Sköljmedel? Kvalster?

Kvalster, förresten, jag borde dammsuga här inne, och byta lakan.

Städa eller ligga och sniffa?

Så lätt det kan vara att välja ibland!

Repliken ”ni får inte sparkas med skorna på”. (Behöver jag förklara den ska du som läser inte vara förälder.)

Hemliga farmorns omsorger är ett kapitel för sig. Hemliga farmorn, alltså min mamma, älskar sitt första barnbarn villkorslöst. Hon och Hemliga farfarn har tapetserat väggarna hemma med Karin, och Hemliga farmorn delar generöst med sig av råd, tips och idéer.

Tjatigt? Nej. Jag skulle gå så långt som att säga att det tvärtom alltid är uppskattat, eftersom jag har lätt att upprätta en liten vall av integritet mot min mamma vid behov. Alltså blir jag inte stressad av att hon insisterar på att Karins badvatten är för varmt eller säger att babysim nog inte är så bra eftersom den lilla får vatten i öronen. Jag tar det till intäkt för hennes barnbarnskärlek i stället, och så försöker jag vakta på mig själv så att jag inte missar allt det värdefulla hon säger.

Hon har ju trots allt uppfostrat två barn och varit lärare i 35 år. Hon vet massor som jag inte vet.

Repliken ”försök sova lite”. Den funkar inte. Den har aldrig funkat, lika lite som ”din pappa måste vara tjuv, för han har stulit stjärnorna till dina ögon” funkar på krogen. Drop it!

Morgnarna är allra bäst. Karin brukar vara på sitt mest sköljmedelsmjuka humör och ligga och plira och leverera små fryntliga grymtningar.

Hon älskar när man drar i benen på henne, och liksom gympingcyklar. I går morse gjorde jag det, allt intensivare, och började utvidga till discorörelser och Jackson 5 – Blame it on the boogie, förstås! Rena krigsdansen.

Så plötsligt såg jag att Hemliga mamman låg brevid. Aha!

Jag slet tag i hennes vader och körde samma dans. Hon skrattade så hon kiknade och säger att hon nu förstår exakt varför Karin tycker att det är så roligt att bli gympingcyklad.

Karins favoritplats i hela världen är och förblir skötbordet. Hon kollar på sina dinglande sköldpaddor och det intensivt blåa duschdraperiet intill och skrattar och skrockar. Om man byter på henne eller inte struntar hon fullständigt i.

I morgon bitti startar en helg som av olika skäl kommer att göra mig till en mycket oflitig bloggare och en väldigt onärvarande pappa. Ingen av de sakerna gillar jag. Men det blir bättre om ett par dagar!

Jag tänker mig en fast uppfostran. Konsekvens ska vara nyckelordet. Dels konsekvens i bemärkelsen vara konsekvent. Har vi sagt läggdags klockan åtta så betyder inte det tjugo över. Och så konsekvens i bemärkelsen att det man säger och gör får konsekvenser.

”Det gäller att ta kommandot”, säger Hemliga farmorn, som är lärare och väldigt bra på sitt jobb. ”Man sviker ungarna annars.”
Amen to that!

Bra badmusik: Alfons Åberg-temat.

Bra nattsomnamusik: Norah Jones.

Bra busmusik: The Creeps, ”Ooh – I like it”. Och Jackson Fives ”Blame it on the boogie”!

Bra skötbordsmusik: Black Crowes version av ”Hard to handle”. Kittlar dödsskönt i kistan.

Min kompis sjuåringen som hunnit bli åtta har ett ämne i skolan som heter ”Jag duger”.

Ett ämne! Som svenska eller engelska eller matematik!

Jag frågade vad de gör på ”Jag duger”-timmarna. Åttaåringen svarar att de pratar och ritar och ibland läser de någon bok.

”Jaha”, sa jag, ”men vad är det som ni ska lära er?”

”Ingen aning faktiskt”, sa han obekymrat.

Herregud. Och så undrar folk över varför gymnasiematten är på nivå för gamla årskurs sex nuförtiden.

”Galärslaven”. Eftersom Karin när hon är som argast (alltid på kvällen) skriker ”gl-äääääääärhh, gl-äääääääärhh”. Som en hackande startmotor i en diesel-Merca från sjuttiotalet. Stackars liten.

”Hej, Sture Berglund heter jag, jag jobbar som rådgivare med barnförsäkringar. Och det har ju fötts barn hemma hos dig”, sa mannen i telefonen.

”Vi har redan tecknat en försäkring”, sa jag alldeles för snällt. Jag borde ha upplyst honom om vad Nix-registret är och bett honom ge fan i att störa.

Jag har min näsa mot hennes och hon luktar milt av en kräm hon har på sitt trasiga finger. Elementet susar lite.

Glädjen över att känna henne där, nåden att få uppleva detta, har ingen chans mot skräcken över att det ska ta slut en dag. Ingen chans!

Ännu så länge en ovanlig kväll, denna, men den blir väl vanligare allteftersom.

Vi har en silverfärgad papperskorg med pedal och lock från Ikea. Ni vet, en standard. Av någon idiotisk anledning finns en metallbåge i plastinsatsen, en båge utan skydd för sina fästen. Ofelbart sliter man alltså sönder plastpåsen med blöjor när man ska tömma den.

No more.

Jag slet bort den. Tänkte, letade alternativa användningsområden, slängden den med lättnad i metallåtervinningen.

Nu tror jag visserligen inte att Bloggtoppen kommer att bli någon särskilt viktig faktor i den svenska bloggosfären – men det är ändå kul att se att Hemliga pappan nu är Sveriges näst populäraste blogg! Placeringen på listan bestäms av antalet unika besök till sajten. (Fast ni förstår ju så klart att när antalet bloggar på deras portal inte ens överstiger 200, och inte innehåller någon av ”storbloggarna”, då är den inte helt relevant.)

En amningskudde är idealisk att ha i knäet mellan huden och laptopen. Följsam nog att vara bekväm, tjock nog att isolera från datorns värme.

Hur det än är så är det ett oändligt mycket större jobb och ansvar att vara mamma än att vara pappa den första tiden. Hur mycket man än försöker så kan man inte amma, så enkelt är det. Och när jag nu har börjat jobba märks skillnaden än mer.

Hemliga mamman älskar att dricka te. Hon har muggar och sorter så det räcker för ett helt kostnadsställe. Ibland, och det är inte så sällan, så hittar jag en nästan full temugg stående på någon konstig plats i vårt hem. Med kännarmin konstaterar jag: Aha, favoritmuggen med tunn kant. Aha, grönt te.

Varje gång är det lite sorgligt för hennes skull. Jag fattar vad som har hänt: hon kunde helt enkelt inte dricka upp eftersom Karin behövde henne just då.

När man minst anar det kommer små gondoler med jetmotorer förbi. Man kliver in – man kan faktiskt inte ens välja – och reser tillbaka till gymnasietiden.

I dag heter gondolen ”How do you do”, den framförs av Roxette i min radio, och plötsligt är jag på en kräftskiva i Marcus garage 1991 som jag aldrig glömmer.

Nu har jag Hemliga mamman. Nu har jag Karin. Nu är mitt liv ett annat.

De flesta som ser en blå tygflärp med ett litet kardborrband ligga i rännstenen fattar förstås inte vad det är. Blott en nybliven far eller mor noterar med kännarmin:

Aha. Skyddsbandet till säkerhetsbältet i minsta sortens bilbarnstol. Så mycket man vet, plötsligt. Saker man känner igen, namn man har lärt sig.

Undrar vad jag har trängt undan i stället?

Få saker gör mig så arg och ledsen och rädd som fundamentalism. Världen gastar efter enkla lösningar. Större staket, maffigare pickadoller.

Lite är det som om man inte får intellektualisera islam, för att ta ett exempel, med minde än att man tar risken att bli stämplad som terroristkramare.

Lite är det som om man inte får intellektualisera amning, för att ta ett annat exempel, med minde än att man tar risken att bli stämplad som… ja, vad ska vi ta, antifeminist? Barnamördare?

Lite är det som om man inte får intellektualisera en diskussion om föräldraförsäkringens utformning, för att ta ett tredje, och inte heller frågor om vaccin, frågor om bärsjalar, frågor om dagisstart eller ens frågan om ens barn ska ha napp.

Taggarna är så taggiga. Diskussionen så grovhuggen. Lyssnandet så litet.

Det är lätt att förstå de känslomässiga skälen – det handlar om våra barn och så – men kan man inte lika mycket kräva intellektuell stadga som känslomässig av en förälder?

Man kommer hem från jobbet. Man har inte nyckelknippan med. Man sitter i trädgården och fryser och väntar på Hemliga mamman och Karin som har varit hos Hemliga gammelmormorn.

Men man har ett trådlöst nätverk till datorn! Alltså är detta skrivet till er från en uteplats någonstans i Sverige. Fingrarna är ännu inte så stela att de inte kan knattra iväg lite text.

Jag hatar alla temperaturer under 20 grader. Men jag älskar trådlösa nätverk. Och jag tänkte på det: Karin kommer att bli en digital inföding. Vi i föräldragenerationen är och förblir immigranter.

Ni vet sjuåringen som jag har berättat om? Ska berätta en liten sak från när han var två och ett halvt.

Jag var barnvakt. Vi lekte. Han blir plötsligt illamående och säger ute i vardagsrummet tre små rara ord:

”Jag ska kräkas!”

Nästan lite glatt och förväntansfullt, faktiskt. Hemliga pappan gör i detta ögonblick något extremt orutinerat. Jag hugger tag i grabben (armen under magen! Ultraidioti!) och sprintar iväg genom serveringsgången mot toaletten. Hinner man fram sparar man en äcklig sanering, tänker jag.

I stället börjar han kräkas så fort jag får upp honom, och han lackerar parketten i en jämn och fin stråle hela spurten fram till toan, där han avsluttar med ett litet ”pttoui”. Samt ett ”tack”.

Flytta aldrig ett barn som kräks, kamrater, flytta aldrig ett barn som kräks.

Hej kamrater.

Tipsa hela världen om Hemliga pappan i dag – så går besökssiffran över 20 000. Vi har 19 100 så här klockan sju på morgonen, det borde vi väl kunna klara? (På fredag eftermiddag ska man ändå inte jobba, då ska man läsa bloggar.)

Allt är inte bra. Givetvis är inte allt bra. Av en del kommentarer ni har skrivit förstår jag att det nog nästan låter så. Men Hemliga mamman och jag är inte omänskliga. Karin har ett drag av al-Qaida. Så här är mina frustrationer:

* Jag är rätt sömnkänslig, och jag får inte sova ordentligt med mindre än att jag lägger mig i arbetsrummet. Och lägger jag mig i arbetsrummet får jag inte somna nos mot nos med Hemliga mamman, och det vill jag gärna.

* Jag har svårt att hantera bristande rationalitet. Jag kan drabbas av ministick av irritation när Karin är arg eller ledsen utan synbar anledning. Det går över fort, men ändå.

* Jag måste redan avstå mycket av det som var mitt helt egna liv. Sådant som jag gillar att göra. Och det kommer inte som någon överraskning. Det ingick i budget, och det är lätta val vi talar om. Men vem har sagt att man inte ska både vilja äta kakan och ha den kvar?

* Jag och Hemliga mamman är extremt intellektualiserande av oss. Varje beslut ska kunna härledas till en rapp analys. Vi pratar ibland på och diskuterar för mycket kring absoluta icke-saker.

* Jag grips av irrationell oro.

* Jag sörjer att Karin en dag ska flytta ifrån oss.

Jag har några tidigare gånger, här och här till exempel, berättat om tre bröder jag känner.

Nya replikklassiker kommer hela tiden. Den nu femårige mellanbrodern namngav Kalle Ankas brorsöner häromdagen, med auktoritet, allvar och självklarhet:

”Knatte, Fjatte och Blatte!”

När ett barn har kommit får man fin fika på sängen. Cider i höga glas, eleganta mackor och en flagga på brickan. Det är fint tycker jag! Hemliga mamman är tesnobb, så vi har sett till att ta med en egen sil och hennes favoritte. Ska det vara så ska det vara.

Jag tittar på Karin och letar efter mina drag, men ser dem inte. Jag är lite, lite besviken.

Men nu, en tid senare, säger mina vänner att Karin ser ut som jag, särskilt när hon skrattar. Jag ser det också. Lite i alla fall, men mest ser jag Hemliga mammans mörkt blåa ögon i vår dotter. Det går inte att ta miste på.

Flera läsare har mejlat och undrat hur det var när Karin kom till jorden. (Bland dem Anna Toss, vinnare av Stora journalistpriset 1999, som har bett att få använda en text på sin sajt Föräldraskap. Vilket hon härmed får!)

Så här gick det till:

Hemliga mamman vaknade vid tretiden på natten mellan en lördag och en söndag. Lite intensifierade sammandragningar, men inget att väcka mig för.

Vid sju gick vi upp. Åt frukost. Tog det lugnt. Jag masserade hennes rygg lite då och då. Vi gick till mataffären och handlade. Gick hem, åt en stor pastalunch. Strax efter klockan ett sa Hemliga mamman:

”Det verkar som om jag blöder lite, så jag tycker att vi åker in så att de får titta på mig.”

”Låter bra”, sa jag och bar ut den förpackade väskan till bilen. Vi bor väldigt nära sjukhuset, men man går ju inte i det läget.

Framemot klockan två var Hemliga mamman uppkopplad mot CTG-apparaten. Allt väl. Karins puls ligger på runt 120, som den ska.
In träder barnmorska för en undersökning. Vi räknar med att hon ska säga ungefär ”jaja, det är bra, en centimeter öppen minsann, gå hem och promenera och ta ett bad och försök sova”.

Det säger hon inte. Hon säger:

”Jaha, du är nio centimeter öppen.”

Vi säger ”say whaaaaaat!?” – för det hade vi ju inte riktigt anat.

”Då tar jag och lägger på lite mer pengar på bilen då”, säger jag pappapraktiskt. Hemliga mamman och barnmorskan skrattar.

Sedan går Hemliga mamman runt inne i vårt fina förlossningsrum. Nu kommer riktiga värkar, och jag masserar henne långt ner på ryggen. Hela tiden andas hon enligt Profylaxgruppens metodik som vi har övat tämligen ambitiöst. Vattnet går under en värk, odramatiskt, och när klockan är kvart över fyra lägger sig Hemliga mamman på sängen. Barnmorskan och sköterskan gör sig snabbt i ordning och jag står på Hemliga mammans vänstra sida. Jag ger henne vätska och masserar där jag kommer åt, ansikte, öron, händer och hårbotten.

Kroppen sköter showen. Hemliga mammans viktigaste jobb blir att hålla emot, så att det inte går för fort. Jag tittar menande åt lustgasen, men barnmorskan utväxlar en blick med sköterskan och skakar lugnt på huvudet. Behövs inte. Det här går fint ändå.

För mig är det spännande och dramatiskt – men jag är inte skärrad på det sätt jag hade trott att jag kanske skulle bli. Förklaringen är förstås att det är så uppenbart att detta är en relativt lätt förlossning, och jag känner Hemliga mamman som mig själv. Det finns mer att ge där, både vad det gäller ork och smärttålighet.

Tre rejäla krystvärkar är vad som behövs innan Karin kommer ut precis klockan halv fem, alltså ungefär tre timmar efter att vi kom till sjukhuset. Det går aningen för snabbt och Hemliga mamman behöver några stygn efteråt. Hon hälsar vår dotter med ett glatt ”var kom hon ifrån?” och vi skrattar alla. Vi väntar inte så länge med att ringa och skicka sms till dem som måste få veta först. Vi förstår vilken tur vi haft.

I dag har två roliga saker hänt.

1. Min bäste vän har hittat den här bloggen. Han mejlar lakoniskt, och jag ser hans patenterade småleende när jag läser: ”Visste väl att du inte kunde hålla dig.” Nu är det alltså tre personer som känner till min identitet – jag själv, Hemliga mamman och bäste kompisen. Snart blir han förresten pappa själv!

2. Jag har fått beröm. Visserligen kort skrivet. Visserligen händer det då och då. Men av någon anledning gick det in i hjärtat lite extra den här gången. Kanske för att berömmaren är man?