Förr hade man obligatorisk sovstund på dagis på rullande schema. ”I dag är det tisdag, då är det Karins tur att sova”.

Tjena.

Det fanns inget jag var så rädd för på dagis som att någon skulle påstå att det var min tur att sova. Att jag nog faktiskt behövde det, trött eller inte.

På menyn i dag, kära dotter: dina händer. På menyn i går och i morgon och alla andra dagar: dina händer.

På listan över saker som kommer att förvandlas till tvättsvampar och få slängas i grovsoporna: dina händer.

Det var klart att det skulle hända. Hemliga mamman är trots allt mamma på heltid.

Så när jag häromkvällen bråkade med en svårknäppt pyjamas vid det ena blöjbytet och såg Hemliga mamman liksom smeka av och på samma pyjamas vid det andra – då blev det uppenbart att det är hon som är på heltid medan jag är på halvtid. Hon kan mer. Hon vet mer.

Det betyder i sin tur att det bara är en tidsfråga innan Karin börjar föredra Hemliga mamman.

Shit – det hände. Jag gjorde det, trots att jag lovat mig själv att aldrig. Alldeles nyss satt jag och pratade bajs med en annan nybliven pappa. Konsistens, kontinuitet, kulör. Gudars.

En del läsare, som Ankie och CP-pappan, har tagit illa vid sig av en del texter här som handlar om att som förälder anpassa sig till omgivningen en smula när man är ute med sitt barn. Läs kommentarerna på de senaste inläggen för att se de olika resonemangen.

Till Ankie och CP-pappan vill jag säga att jag trodde att det liksom var fullständigt självklart att en annan och otroligt mycket mer generös skala gäller för människor med funktionshinder. Fullständigt, fullständigt självklart. Så är det för vuxna, och så är det för barn.

Det jag (och gissningsvis andra) pratar om är barn och föräldrar till barn som inte har funktionshinder. Det jag pratar om är föräldrars obetänksamhet. Snälla ni som har barn med funktionshinder – det förstår ni väl ändå?

Och en annan sak: alla åsikter är tillåtna i diskussionen. Man får till exempel gärna tycka att jag är en fårskalle, och skriva det i en kommentar eller mejla det till mig.

Däremot får man inte komma med kraftiga personangrepp på andra personer som diskuterar de här känsliga och svåra frågorna. Det tjänar ingen på. Däremot tjänar vi ju kanske en del på att prata om det här, och därför bli aningens lite duktigare på att förstå oss på varann när vi träffas i verkligheten.

Hittills har jag aldrig tagit bort en kommentar från bloggen, undantaget en som gjorde reklam för någon sorts begagnade bilar-försäljning och en som spekulerade i min identitet, och jag vill inte göra det heller. Men om jag märker att läsare börjar hugga på varann i stället för att försöka se den andres perspektiv, då kommer jag att trycka ”Delete comment” så att det stänker om det.

Ok? Ok! Fred, kärlek, förståelse!

Ska barnen alltid vara med? Nej, men gärna under vigseln, för att de ska få lära sig något om livets ritualer och att det finns sammanhang då alla gör något tystlåtet och högtidligt.

Vi är bjudna på ett bröllop inom kort som är barnfritt. Och det är två timmars bilkörning hemifrån. Med andra ord är det inte aktuellt att lämna bort Karin, som kan klara sig med flaskmat utan att det blir kaos i kanske tre-fyra timmar. Eller förstås tio timmar, om man har dundertur och hon gör en rekordsovning. Men det kan man inte räkna med – det blir ingen bra kväll varken för barnvakt eller föräldrar.

Hemliga mormorn har generöst erbjudit sig att tillbringa eftermiddagen och kvällen med Karin på hotellet alldeles invid festlokalen där vi alla sedan ska övernatta. Supergulligt av henne. (Samtidigt har ju inte alla möjlighet att göra så. Och då får man som brudpar heller verkligen inte sura om man får ett osa-nej.)

Shit! Jag har blivit Magdalena Ribbing! Gaaah!

Ska barnen alltid vara med? Nej, men i nödfall under ett lov om man har en sjuåring som är ganska självgående kan man väl ha det? Det beror ju egentligen mest på arbetsplatsen. (Men generellt tror jag på att hålla hem och jobb en smula separerade om det går, mest för ens egen skull. Det finns ju en poäng i att man inte enbart definierar sig själv som förälder. Jag tycker redan att det finns lugn och vila och vuxenhet i att vara borta från Karin ibland.)

Så vad säger era arbetsgivare? Får ni ta med barnen om ni inte kan lösa det på annat sätt?

Ska barnen alltid vara med? Nej, men i de flesta miljöer där det finns en förälder som snabbt kan gå ut från det tysta eller högtidliga sammanhanget med ett skrikande barn, där är det okej. Att som vissa krogar i Göteborg porta barnfamiljer… ja, det känns lite hårt. Vissa barn och barnfamiljer funkar ju. Å andra sidan tycker jag mig ha märkt en generell minskande respekt för andra i samhället. Och där är föräldrar faktiskt inte så små skurkar. Man låter barn leva om tio procent för mycket innan man säger ifrån eller gör något, om det så är på ett fik eller på ett tåg. Så slutsatsen blir, för de där krögarna i Göteborg, att det nog trots allt måste vara upp till dem vilken profil de vill ha på sin restaurang. Det är ju inte som om det finns bara en krog i den staden heller.

Eller tänker jag fel här?

***

I natt gick räknaren över 50 000 besök till bloggen. Otroligt. Tack alla som kommer och läser, och inte minst diskuterar. Ni är mer än halva nöjet.

Ska barnen alltid vara med? Nej, absolut inte alltid. Men med rätt föräldrar tror jag att de kan vara med ofta. Jag frågade en begravningsentreprenör en gång, sent på eftermiddagen då min mormor hade begravts, vad han tyckte. Hur små barn kan man ha med på en begravning? Hans svar gjorde djupt intryck på mig:

”Det beror på hur vuxna föräldrarna är.”

Det går inte att kommentera föregående inlägg. “Mina tekniker” jobbar på det… (Som om jag hade några…)

Ska försöka fixa det. Annars får ni kommentera här i stället!

Ska barnen alltid vara med? Nej, det är klart att de inte ska. Men jag har svårt att hysa sympati för den som ordnar nyårsfest och kräver att den ska vara barnfri. Sedan när är världen full av barnvakter som tjänstgör på nyårsafton?

Man hoppar att man ska ärva sin faders idoghet och arbetsdisciplin.

Man ärver hans kamelhicka.

Efter en bättre måltid kan jag drabbas av en enorm, ljudlig, långsam hicka. Gärna med smygattacker mitt i mina väl valda vokaler vilket gör mig till en extremt löjlig figur. Hemliga mamman tar mig inte på allvar! Allt för lite nedärvd kamelhickas skull. Dessutom tycks det här vara en dominant gen – Karin hickar så att det går att läsa av på Richterskalan. Hrmf. Hick.

Hemliga farmorn, min mamma, är lärare. Hon har spanat in hur barns språkutveckling börjar, och böjer sig nu därför över Karin med något som liknar ett småländskt skorrande r. Följer upp med några ”blubb-blubb”. Och Karin ler och skrattar och vevar som besatt med armar och ben. Hon försöker svara! Rösten styrs mer medvetet, hon söker efter ett ljud och en melodi. Snart kan vi prata med varann, min dotter och jag.

På babysimmet finns det lika bra möjligheter till blöjbyte och allt man behöver i männens omklädningsrum. Vi har kommit en bit på väg, trots allt!

Frågan om vad vi kallar våra små tycks vara en av de frågor som har lett till mest diskussion här på bloggen. Och det klart – det blir ju väldigt personligt. Jag menar inte att vara elak mot dem som har valt namn som Tindra och Engla åt sina små. Jag kunde bara inte låta bli att säga mitt hjärtas starka mening…

När jag skrev det här för en tid sedan öste kommentarerna in – och det har fortsatt. Det är bra. Kanske kan diskussionen avhålla någon mamma att göra som två svenska mammor (för jag tror inte att det var pappainitiativ) som förra året valde att kalla sina barn för Mary-Kate.

Ett tjugotal svenska barn heter Ashley.

Ashley blir ett fult ord för rumpa på ett tjugotal svenska dialekter, föräldrar. Hur kan ni inte tänka på sådant?

Jag har ett antal klara idéer om hur jag vill att Karin ska bli, och vad jag vill göra för att lära henne att bli sådan. Hemliga mamman och jag har lätt för att vara överens om sådana saker.

Men då och då får jag, och det är nog väldigt bra, milt vänligt överseende kommentarer från er som läser. Vänta du, tills barnen är ett, eller två, eller tre. (I år eller antal räknat.) Då blir det inte så jäkla lätt.

Visst. Jag inser det. Nu kan jag ibland låta henne somna i sängen med napp – även om det innebär sex promenader in till henne för att peta tillbaka nappen. Nu tar jag ibland och lyfter över henne till oss i sängen på morgonen, fastän hon sover och behöver sova – för att mitt gosbehov av mitt barn är så stort att det får gå före.

All tänkbar styrka och fasthet kommer att behövas för att hålla någon sorts linje. Ändå är jag en övertygad anhängare av konsekvens.

Vi har varit på babysim för första gången. Sju ungar, sju mammor, två pappor. En fantastisk instruktör. Och Karin bubblandes och spanandes. Extremt gullig dotter jag har.

Inte för att jag är överraskad över hur mycket hon gillar vatten. Hon älskar ju att bada i baljan. Men friheten jag såg i hennes blick när hon faktiskt fick sparka sig fram och känna att det gav ett resultat i förflyttning, den glömmer jag inte.

Och de blöjtäta badbrallorna? Suveräna. Snygga. Och kanske det slutliga beviset på att vi i västvärlden har för mycket pengar, tid och resurser.

En massiv mejlinsats av läsarna ger facit: Här finns garaget! Och här dessutom, bara så vi har en backup. Tack alla som har mejlat – 26 personer i detta nu!

På besök i en kyrka – hade skäl att sitta en stund i ett sorts väntrum som nog fungerade som lekrum för barn – hittar jag plötsligt mitt exakta sortiment. Exakt mina barndomsleksaker! Allra finast både nu och i minnet: ett parkeringshus från Fisher-Price, med en vevbar bilhiss och bensinpump. Stor fet kram från Hemliga pappan till den som lyckas hitta en bild på det här parkeringshuset på webben så att jag kan länka till den! (Mejla i så fall en länk, för min spamdödare på kommentarfunktionen släpper ibland inte igenom kommentarer som innehåller en länk.)

Man kan tala om tusentals döda, man kan tala om hundratusentals döda och höra berättelser om systematiserat vansinnigt dödande och illdåd mot barn. Men ibland räcker en liten berättelse mitt i den stora.

Såg en dödsannons i DN där en kvinna i min ålder fick rada upp sina döda efter tsunamin: mamma, pappa, två bröder, sambo och ny liten dotter.

Hon och en bror kvar.

Säg mig att det finns en gud och jag ska skratta dig i ansiktet.

I dag sa hon inte ”nedkissade kläder” utan ”besudlade persedlar”. Hon är inte klok.

Hon är Prosit för att hon nyser så gulligt.

Hon är Toker för att hon skrattar åt min blöjsång.

Hon är Glader för att hon ler mot främlingar.

Hon är Blyger för att hon vägrar att titta mig i ögonen då hon är trött.

Hon är Butter för hennes startmotorljud (som en dieseldriven gammal Merca) när hon inte får mat snabbt nog.

Hon är Trötter för hennes förmåga att tvärsomna mitt i maten.

Hon är Kloker för hennes förmåga att skratta åt sin spegelbild. Och kanske lite åt min med.

Lilla fröken Kvist. Fråga mig inte varför. Jag har ingen som helst aning.

Hemliga pappan är inte en politisk blogg, det har jag sagt ibland. Sedan märker jag att jag skriver om politiska saker i alla fall då och då. Och nu måste jag säga: Hemliga pappan är inte en religiös eller ens antireligiös blogg. Trots det ska jag skriva om teologi.

Karin kommer inte att döpas nu när hon är liten. Anledningen är att både jag och Hemliga mamman känner starkt att det är fel att ansluta en människa till en religiös uppfattning när hon inte själv har möjlighet att välja.

Barndop är ett teologiskt övergrepp – om än med väldigt liten skaderisk för den drabbade. Varje gång jag är på ett dop och hör skitprat om ett nyfött barns synd, varje gång jag ser mina vagt agnostiska eller till och med ateistiska vänner spela med i ritualen, då tappar jag respekt för dem.

Länge har jag köpt traditionsargumentet. Alla i vår släkt är döpta, det är ett fint tillfälle att samla familjen, min morbror är präst etcetera i evighet amen.

Nu gör jag inte det längre.

Hela mänsklighetens utveckling har baserats på nya upptäckter och brott med det gamla. Hela vårt lärande bygger på att vi utmanar och prövar och prövar om och gör ansträngningen att bygga nytt.

Självklart ska vi samla släkt och vänner och fira att Karin är här. Vi kommer att ha någon som spelar och sjunger, och vi kommer att äta och dricka och ha tårta till alla barn. Och ballonger, tror jag bestämt.

Men mytiska ritualer – det är inte den tid Karin lever i. Hennes första fest kräver inget namn.

Och hur ska man kunna vara en principfast pappa? Ät frukt, Karin, det är också godis.

Det är bara det, att frukt INTE är godis. Det liknar inte godis, det smakar inte som godis, det luktar inte som godis.

Frukter luktar och smakar och ser ut att vara exakt så fiberrika och antioxidantspäckade som de är. Äpplen, päron, bananer… bara gott om det ligger under ett pajtäcke, kamrater, inte annars.

Tur att jag i alla fall gillar grönsaker.

Mitt jobb som pappa: att vara tankeläsare. Förstå om det är mat eller blöja eller varmt eller kallt eller vad det är. Det går oftast, men inte tack vare mig, utan tack vare Karin.

Fast det är lite som om hon förutsatte att jag hade en USB-kabel koppad direkt till henne, redo att läsa av i detalj. Och så chansar man, och så lär man sig. Alltså är det väl inte så konstigt att fyraåringar tror att mamma och pappa vet allt.

Mer Linda Skugge: Är det okej att bo i en stad när man har barn? Linda är tveksam, tydligen.

Det är inte jag.

En stad är en bra miljö för människor. Precis som ett mellanstort samhälle är det, och som ödemarken är det.

Bara man skapar utrymme för variation. Att det inte tar en hel dag att komma till en skogsdunge, att det inte tar en hel dag att hälsa på vänner, att det inte är direkt fysiskt farligt. Jag skulle gärna ha växt upp i Stockholms innerstad, så länge mina föräldrar ordentligt hade tänkt på vad som är bra och dåligt med det.

En vän till mig skrev texten som strax följer. Den är för bra för att inte läsas av fler, även om det här kanske inte är rätt plats för den. Men vem vet, kanske kan man se den som en berättelse om de oväntade kraftresurser som finns hos varje människa.

Precis de kraftresurser man en dag kommer att vara tvungen att förlita sig på i sitt liv som förälder.

”Vissa personer är som gjorda för att springa. Wilson Kipketer, till exempel. Att se honom ta några löpsteg går inte utan att bli fascinerad av hur hans kropp verkar vara ingenjörskonstruerad för att springa.

Samma fascination kommer när jag av misstag råkar se maraton på tv. Efter tre och en halv mil i stenhårt tempo så är det alltid någon som sprungit ifrån alla andra men ändå verkar helt oberörd av ansträngningen, hettan och vätskeförlusten.

Min egen kroppsbyggnad är inte direkt en prototyp för den perfekte löparen.

Kipketer flyter fram.

Jag är på väg genom asfalten i varje steg.

För några år sedan låg jag i en säng och stirrade upp i taket. Jag vet inte hur länge jag hade legat där. Några timmar kanske. Eller några dagar. Eller någonstans däremellan. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag och det låg dammråttor på golvet där hyllan och bordet som hon tagit med sig tidigare stod.

Så började något hända. Det började som ett litet knipande i magen. Det växte sig starkare för varje sekund. Hjärtat började slå fortare, magen slog knut på sig själv, tusen tankar for i huvudet, jag försökte fokusera, försökte lugna ner mig, väggarna och taket kröp närmare och jag kände någon sorts panikkänsla. Jag var tvungen att komma ut, bort, väck från den förbannade lägenheten.

Det var i början av sommaren och det hade varit väldigt varmt i några dagar. Den dagen var det extremt varmt, runt trettio grader. Luften var fuktig och himlen var mer gul än blå. Svetten trängde ut genom porerna. Jag stod still på gatan i en kort stund innan jag började springa.

Jag sprang mot röd gubbe över Nordenskiöldsgatan och fortsatte mot Linnéplatsen. Ökade tempot när jag kom upp på cykelbanan mot Frölunda. Sneddade upp mot Slottsskogen och fortsatte genom Majorna. Förbi Sandarna, Kungsten och Långedrag ut mot Saltholmen. Till slut kom jag till havet. Hjärtat bankade så det knakade i öronen. Jag tog av mig kläderna och hoppade i havet från en klippa för att kyla ner mig. Väntade inte på att torka utan tog på mig igen och började springa tillbaks, nu ännu fortare.

Då gick himlen från gul till kolsvart på bara ett ögonblick. Det blev en urladdning jag aldrig sett maken till. Regnet forsade ner så fort att gatorna blev översvämmade på bara några minuter. Blixtar slog ner till höger och vänster och folk flydde i panik in under tak.

Inte jag.

Jag tog av mig t-shirten och kastade den i en papperskorg. Och fortsatte springa. Ovädret fortsatte hela vägen hem. När jag med värk i ben och fötter kom runt hörnet på Kastellgatan upphörde det helt plötsligt. På några minuter blev det sol. Endast de översvämmade dagvattenbrunnarna skvallrade om vad som nyss hade hänt.

Helt utmattad gick jag in i lägenheten igen. Duschade och satte mig i soffan. Och vaknade liggandes i soffan nästa morgon.

Sträckan jag sprang den där dagen är säkerligen runt två mil. Och även om det var en väldigt extrem situation så vet jag att jag hade kunnat göra om det. Så det spelar ingen roll att jag inte är byggd som Wilson Kipketer.

Steget finns där om jag behöver det.”

Linda Skugge är alltid rolig att läsa. Man måste ju inte hålla med, men sedan när är poängen med att läsa en text att man ska hålla med?

I den här krönikan lanserar hon tanken att svenska föräldrar är bortskämda med en lång föräldraförsäkring, och att hon inte har lust att vara med och betala för den.

Pja. Vad säger man om det. Jag tycker nog att rätten att vara hemma i ett och ett halvt år ska finnas, utan att man förlorar jobbet på kuppen. Men ersättningsnivåerna behöver kanske inte vara så höga som de blir: 80 procent av som mest 33 000 kronor i månaden, brutto. Det är rätt mycket.

Samtidigt vägrar jag att visa någon större tacksamhet, som om jag hade fått en present att öppna nästa år när jag ska vara hemma med Karin.

Det är nämligen så att jag har varit med och röstat fram de politiker som har bestämt att det ska vara så här. Sedan har jag dessutom varit med och jobbat ihop finansieringen. Så om jag har några problem med hur slantarna används – då får jag väl rösta annorlunda nästa gång.

Av en slump ville det sig så att vi skulle till mina föräldrar bara två dagar senare. Pappa var inte hemma när vi kom, så vi fick vänta till sena kvällen. Så fick jag säga det: ”å, vad bra, då är både farmor och farfar hemma”.

Gruppkram.