Jag skulle kunna peka ut den exakta plats där jag stod, den exakta kvadratmeter i hela världen, när Hemliga mamman ringde.

Egentligen var det så att jag gick. Det var i steget. Mobilsignal. Hon sa ”hej”, och redan då förstod jag.

”Jag tror jag är med barn”, sa hon sen, och jag minns inte vad jag svarade. Men jag blev så otroligt glad. Det är troligt att jag började skratta på mitt inte så diskreta vis.

Vi hade försökt länge, i ungefär ett och ett halvt år, och började så smått ställa in oss på att bygga en provrörsbäbis. Och så plötsligt får vi den här presenten. Det funkade. Av sig självt. (Eller… ja, inte av sig självt men… Ok, let’s not get graphic…)

Sedan gick jag och åt lunch med mina kolleger, och hon som gick alldeles bredvid fick veta direkt. Sedan gjorde jag en jobbsak utanför arbetsplatsen som innefattade ett möte med andra personer. De måste ha undrat vad för sorts lallare firman skickade till dem. Jag satt där och fånlog och skakade på huvudet och var alldeles glad.