En vän till mig skrev texten som strax följer. Den är för bra för att inte läsas av fler, även om det här kanske inte är rätt plats för den. Men vem vet, kanske kan man se den som en berättelse om de oväntade kraftresurser som finns hos varje människa.

Precis de kraftresurser man en dag kommer att vara tvungen att förlita sig på i sitt liv som förälder.

”Vissa personer är som gjorda för att springa. Wilson Kipketer, till exempel. Att se honom ta några löpsteg går inte utan att bli fascinerad av hur hans kropp verkar vara ingenjörskonstruerad för att springa.

Samma fascination kommer när jag av misstag råkar se maraton på tv. Efter tre och en halv mil i stenhårt tempo så är det alltid någon som sprungit ifrån alla andra men ändå verkar helt oberörd av ansträngningen, hettan och vätskeförlusten.

Min egen kroppsbyggnad är inte direkt en prototyp för den perfekte löparen.

Kipketer flyter fram.

Jag är på väg genom asfalten i varje steg.

För några år sedan låg jag i en säng och stirrade upp i taket. Jag vet inte hur länge jag hade legat där. Några timmar kanske. Eller några dagar. Eller någonstans däremellan. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag och det låg dammråttor på golvet där hyllan och bordet som hon tagit med sig tidigare stod.

Så började något hända. Det började som ett litet knipande i magen. Det växte sig starkare för varje sekund. Hjärtat började slå fortare, magen slog knut på sig själv, tusen tankar for i huvudet, jag försökte fokusera, försökte lugna ner mig, väggarna och taket kröp närmare och jag kände någon sorts panikkänsla. Jag var tvungen att komma ut, bort, väck från den förbannade lägenheten.

Det var i början av sommaren och det hade varit väldigt varmt i några dagar. Den dagen var det extremt varmt, runt trettio grader. Luften var fuktig och himlen var mer gul än blå. Svetten trängde ut genom porerna. Jag stod still på gatan i en kort stund innan jag började springa.

Jag sprang mot röd gubbe över Nordenskiöldsgatan och fortsatte mot Linnéplatsen. Ökade tempot när jag kom upp på cykelbanan mot Frölunda. Sneddade upp mot Slottsskogen och fortsatte genom Majorna. Förbi Sandarna, Kungsten och Långedrag ut mot Saltholmen. Till slut kom jag till havet. Hjärtat bankade så det knakade i öronen. Jag tog av mig kläderna och hoppade i havet från en klippa för att kyla ner mig. Väntade inte på att torka utan tog på mig igen och började springa tillbaks, nu ännu fortare.

Då gick himlen från gul till kolsvart på bara ett ögonblick. Det blev en urladdning jag aldrig sett maken till. Regnet forsade ner så fort att gatorna blev översvämmade på bara några minuter. Blixtar slog ner till höger och vänster och folk flydde i panik in under tak.

Inte jag.

Jag tog av mig t-shirten och kastade den i en papperskorg. Och fortsatte springa. Ovädret fortsatte hela vägen hem. När jag med värk i ben och fötter kom runt hörnet på Kastellgatan upphörde det helt plötsligt. På några minuter blev det sol. Endast de översvämmade dagvattenbrunnarna skvallrade om vad som nyss hade hänt.

Helt utmattad gick jag in i lägenheten igen. Duschade och satte mig i soffan. Och vaknade liggandes i soffan nästa morgon.

Sträckan jag sprang den där dagen är säkerligen runt två mil. Och även om det var en väldigt extrem situation så vet jag att jag hade kunnat göra om det. Så det spelar ingen roll att jag inte är byggd som Wilson Kipketer.

Steget finns där om jag behöver det.”