Varför vi inte låter döpa Karin
Hemliga pappan är inte en politisk blogg, det har jag sagt ibland. Sedan märker jag att jag skriver om politiska saker i alla fall då och då. Och nu måste jag säga: Hemliga pappan är inte en religiös eller ens antireligiös blogg. Trots det ska jag skriva om teologi.
Karin kommer inte att döpas nu när hon är liten. Anledningen är att både jag och Hemliga mamman känner starkt att det är fel att ansluta en människa till en religiös uppfattning när hon inte själv har möjlighet att välja.
Barndop är ett teologiskt övergrepp – om än med väldigt liten skaderisk för den drabbade. Varje gång jag är på ett dop och hör skitprat om ett nyfött barns synd, varje gång jag ser mina vagt agnostiska eller till och med ateistiska vänner spela med i ritualen, då tappar jag respekt för dem.
Länge har jag köpt traditionsargumentet. Alla i vår släkt är döpta, det är ett fint tillfälle att samla familjen, min morbror är präst etcetera i evighet amen.
Nu gör jag inte det längre.
Hela mänsklighetens utveckling har baserats på nya upptäckter och brott med det gamla. Hela vårt lärande bygger på att vi utmanar och prövar och prövar om och gör ansträngningen att bygga nytt.
Självklart ska vi samla släkt och vänner och fira att Karin är här. Vi kommer att ha någon som spelar och sjunger, och vi kommer att äta och dricka och ha tårta till alla barn. Och ballonger, tror jag bestämt.
Men mytiska ritualer – det är inte den tid Karin lever i. Hennes första fest kräver inget namn.
Lite hårda ord att du tappar respekten för dina vänner som låter döpa sina barn. Valfrihet måste respekteras! Vi har låtit döpa våra barn av bla en anledningen, att det är enklare att gå ur svenska kyrkan om de så vill, än att låta vuxendöpa sig senare i livet. Jag ser inte det som något tungt ok att bära att vara döpt. Man kan dessutom styra ceremonien en del, och tex skippa pratet om barnens synd, det har inte vi haft i allafall.
Comment by cecilia — October 11, 2005 @ 8:12 am
Valfriheten är viktig, viktigt kan vara att ta ställning.
Alla har dock inte alltid den förmågan just här och nu, kontexten gör sig gällande,man kan befinna sig inne i en process som gör att man följer en tradition som du beskriver. Det som är viktigt är att du och hemliga mamman har kommit fram till ett beslut som passar er, och det är väl gott nog.
Comment by Lena — October 11, 2005 @ 8:55 am
Tack!
Någon som är på samma linje som mig. Att servera dem en religion, en tro, en gemenskap barnet inte har bett om. Då kan jag, trots att jag inte är kristen, tycka att pingstkyrkan har en bra variant som inte har barndop.
Men nej, inget dop eller religion förrän han börjar fråga om det. När han vill veta mer, vill gå på en gudstjänst ja då ska jag ge honom det, förklara och introducera honom så gott jag kan. Så klart!
Comment by Alexandra — October 11, 2005 @ 9:01 am
När min dotter döptes tog vi hem prästen. Jag fick tala om vad jag ville på ett ungefär att han skulle säga. Han sa inget om synd, osv. Man kan få det gansksa som man vill nuförtiden.
Jag tänkte också att det ändå bara är att gå ur kyrkan ifall de vill när de blir större.
Vänner till mig har haft namngivningsceremoni, och det funkade för dem. Man kan ju göra som man vill…
Tips:
http://web.telia.com/~u21114030/namnceremoni.htm
http://www.viforaldrar.se/article.asp?articleID=1520
Comment by Helene N — October 11, 2005 @ 9:03 am
Härligt Hemliga Pappan!! Jag är döpt av traditon, även fast ingen i min släkt är ens i närheten av religiös. Jag vägrade konfirmation. Jag gick ur Svenska kyrkan på min 18-års dag. Min personliga åsikt är att religion/tradition är full av dubbelmoral. Döp barnet -det är tradition. Konfirmera dig -för att få presenter. Var med i Svenska kyrkan -annars få du inte gifta dig eller begravas i den.
Comment by Penny — October 11, 2005 @ 9:55 am
Våra pojkar är inte döpta, av den enkla anledningen att de ska få välja själva om de vill vara med i Svenska Kyrkan.
Döptes själv som 15-åring.
Comment by SANDRA — October 11, 2005 @ 11:11 am
Helt rätt och för mig helt säjlvklart oxå. Varför döpa in ett barn i en tro utan att den valt det? Och till skillnad från Cecilia och Helene N tänker jag att barnet själv får välja att gå med i det trossamfund den vill och om den vill. Och nej, det är ju inte alls svårt att bli döpt som vuxen.
Sedan undrar jag Penny, varför skulle du vilja gifta dig i kyrkan och ha en kyrklig begravning om du inte vill vara med i kyrkan? Det låter väldigt dubbelt från din sida.
Och konfirmationen handlar inte om presenter, det handlar om att bekräfta sin kärlek till Gud, att tacka ja till tron. Man kan vara med under hela konfirmationsarbetet utan att konfirmera sig om man vill. Så… jag tror nog att det är du som är lite dubbel och inte Svenska Kyrkan. 
Comment by nina — October 11, 2005 @ 11:32 am
Hej hemliga pappan!
inga kommentarer om dop, ville bara säga att det är oerhört kul att läsa det du skrivit, din kärlek till karin och hemliga mamman känns ända hit.
Comment by Christopher — October 11, 2005 @ 12:08 pm
Egentligen handlar ju frågan om dopet inte om att döpa sig in i en kyrka/samfund eller att få ett namn. Dopet enligt Bibeln är ju en bekräftelse på att “ja, jag vill tillhöra Jesus och vara en kristen.”
Jag är född i en kristen familj men barndöptes inte för att mina föräldrar ville jag skulle bestämma själv. När jag var 17 år kände jag mig mogen nog att fatta ett livslångt beslut och döpte mig.
Så, härligt hemliga pappan! Klart att Karin ska få bestämma själv om hon vill vara kristen! Tummen upp.
Comment by Mattias — October 11, 2005 @ 12:12 pm
Nina. Jag tror att jag utryckte mig lite luddigt, jag har inget som helst intresse av varken giftermål eller begravning i svenska kyrkan eller någon annan religion alls för den delen
Jag var lite sarkastisk bara, för det är den uppfattning de flesta trots allt har. De allra flesta varken gifter eller konfirmerar sig pga tron.
Comment by Penny — October 11, 2005 @ 1:50 pm
gogogogo. håller fullständigt med!
Comment by Linnet. — October 11, 2005 @ 2:30 pm
Ja till valfrihet. Inget dop.
Comment by Jag — October 11, 2005 @ 4:52 pm
Aha, jag missuppfattade dig Penny.
Men ja… du har rätt.
Comment by nina — October 12, 2005 @ 6:48 am
Fast det är ju lite synd att du tappar respekten för dina vänner som på något sätt försöker visa sin glädje och tacksamhet, över det mysterium ett nytt liv är.
Visst börjar namnfester bli allt vanligare men hur agnostisk man än är kanske behovet finns att få vara med i en ritual av något slag. Du skriver själv så fantastiskt fint om alla känslor som blommar upp isamband med föräldraskapet. En namnfest är kreativt men ett dop är också en bekräftelse. Jag tror nog att dopet betyder något för dina vänner annars hade de aldrig genomfört det.
Comment by Mifflan — October 12, 2005 @ 11:44 am
Jag håller med. Av precis samma anledning tänker vi inte låta döpa våran son. Vill han döpa sig är han självklart välkommen att göra det, men jag tänker inte tvinga honom.
Jag är själv döpt som liten, och har inte lidit av det. Men det är väl bättre om han får välja själv?
Vi diskuterade en namngivningscermoni, men kom fram till att det bara blev krystat. Iallafall för oss, men det betyder inte att det är så för alla. I vissa fall kan det säkert vara jätterätt — men inte för oss.
Comment by Herr R — October 14, 2005 @ 8:41 am
Jag tror inte på nån gud eller himmel, därav väljer vi att inte döpa våra barn i nån kyrka. Jag håller med dig i allt du skriver här.
Comment by Linda — November 4, 2005 @ 11:08 pm
Bra val! Jag blev inte döpt som liten. Jag har en tro, döpte mig när jag var 15. Nu efteråt är jag så tacksam att mina föräldrar lät mig själv välja.
Comment by Jenny — November 18, 2005 @ 3:26 pm