Man kan tala om tusentals döda, man kan tala om hundratusentals döda och höra berättelser om systematiserat vansinnigt dödande och illdåd mot barn. Men ibland räcker en liten berättelse mitt i den stora.

Såg en dödsannons i DN där en kvinna i min ålder fick rada upp sina döda efter tsunamin: mamma, pappa, två bröder, sambo och ny liten dotter.

Hon och en bror kvar.

Säg mig att det finns en gud och jag ska skratta dig i ansiktet.

I dag sa hon inte ”nedkissade kläder” utan ”besudlade persedlar”. Hon är inte klok.