Jag har ett antal klara idéer om hur jag vill att Karin ska bli, och vad jag vill göra för att lära henne att bli sådan. Hemliga mamman och jag har lätt för att vara överens om sådana saker.

Men då och då får jag, och det är nog väldigt bra, milt vänligt överseende kommentarer från er som läser. Vänta du, tills barnen är ett, eller två, eller tre. (I år eller antal räknat.) Då blir det inte så jäkla lätt.

Visst. Jag inser det. Nu kan jag ibland låta henne somna i sängen med napp – även om det innebär sex promenader in till henne för att peta tillbaka nappen. Nu tar jag ibland och lyfter över henne till oss i sängen på morgonen, fastän hon sover och behöver sova – för att mitt gosbehov av mitt barn är så stort att det får gå före.

All tänkbar styrka och fasthet kommer att behövas för att hålla någon sorts linje. Ändå är jag en övertygad anhängare av konsekvens.