Barnen med på krogen?
Ska barnen alltid vara med? Nej, men i de flesta miljöer där det finns en förälder som snabbt kan gå ut från det tysta eller högtidliga sammanhanget med ett skrikande barn, där är det okej. Att som vissa krogar i Göteborg porta barnfamiljer… ja, det känns lite hårt. Vissa barn och barnfamiljer funkar ju. Å andra sidan tycker jag mig ha märkt en generell minskande respekt för andra i samhället. Och där är föräldrar faktiskt inte så små skurkar. Man låter barn leva om tio procent för mycket innan man säger ifrån eller gör något, om det så är på ett fik eller på ett tåg. Så slutsatsen blir, för de där krögarna i Göteborg, att det nog trots allt måste vara upp till dem vilken profil de vill ha på sin restaurang. Det är ju inte som om det finns bara en krog i den staden heller.
Eller tänker jag fel här?
***
I natt gick räknaren över 50 000 besök till bloggen. Otroligt. Tack alla som kommer och läser, och inte minst diskuterar. Ni är mer än halva nöjet.
problemet med de där föräldrarna som låter barnen härja 10 % för mycket är att de inte har nån skylt om halsen där det står “mitt barn är funktionshindrat” i de fall det är så. Vad jag menar är att vissa barn härjan av oförmåga att göra nåt annat, de kan ha ett funktionshinder som inte syns utanpå, det kanske inte ens är diagnostiserat och som föräldre kan man inte stå och säga sånt inför barnet heller. Det är svårt sånt där och när man som föräldre övar på att t ex gå i affären eller nåt annats om är svårt för barnet får man så ofta onda ögat av andra kunder, trots att man själv tycker att det går ganska bra (och vill ge beröm till barnet).
Comment by Carin — October 26, 2005 @ 11:21 am
Håller med dig till viss del…. MEN jag tycker också att acceptansen för andra bör öka mellan gemene man. Vi är så slutna, tysta och försiktiga i allt vi gör och förväntar oss att alla andra runt omkring också ska agera så, är det så farligt om barn skriker lite och leker med varandra trots att man är på ex v restaurang? Jag skulle gärna se att allt fler barnfamiljer gick ut tillsammans på krogen, att det blir naturligare än vad det är idag att umgås över generationsgränserna. Lite mer liv och rörelse skulle inte skada oss svenskar tycker jag….. Tycker däremot också att det är upp till varje restaurang att bestämma själva vilka kunder de vill ha. Fantastisk blogg förresten!
Comment by Hanna — October 26, 2005 @ 1:12 pm
Det handlar om respekt för sin omgivning. Träna sina barn kan man ju göra på andra ställen än på krogen. Vet jag som förälder att mitt/mina barn inte kan uppföra sig (oavsett vad orsaken är) så får jag helt enkelt stanna hemma tills de lärt sig det.
Comment by Lena — October 26, 2005 @ 1:13 pm
”Å andra sidan tycker jag mig ha märkt en generell minskande respekt för andra i samhället. Och där är föräldrar faktiskt inte så små skurkar.” Som alltid är du välformulerad, hemliga pappan, och för första gången tycker jag att det du skriver stämmer mycket väl. På dig själv. Du har för mig blivit ett skolexempel på hur självbelåten och respektlös man kan bli som nybakad förälder. Eller var du lika fördomsfull innan också? Kevin=negativ klassmarkör, det eviga tjatet om hemliga mammans platta mage, dop=religiöst övergrepp och blablabla. Vad vet du om varför ungarna på tåget är stökiga? Och Lena, jättekul att läsa en kommentar som din. Vi ska visa respekt för vår omgivning och stanna inomhus forever med vår handikappade dotter.
Comment by cppappan — October 26, 2005 @ 1:43 pm
Nä, krögarna måste få bestämma.
Känner flera som driver tex cafe, där de fullkomligt invaderas av barnvagnar, så att det inte går att röra sig.
Då säger ägarna till.
Och blir utskällda. (!)
Comment by SANDRA — October 26, 2005 @ 3:51 pm
Är krogar och butiker lämpliga miljöer för barn? VILL BARNEN vara där? Om nej, varför väljer man då som förälder att låta de egna behoven gå före och gå till dessa platser trots att man inte har kunnat/velat skaffa barnvakt. Ingen tvingas att skaffa barn och jag anser att man alltid bör undvika att ta med sig sina barn till framförallt krogar, både för sin egen och andras skull. Om detta skulle innebära att man ALDRIG kan gå på krogen eller flanera i butiker och saknar det, så skulle man kanske ha funderat en eller två ggr till innan man valde att skaffa barn.
Comment by Jens — October 26, 2005 @ 4:06 pm
Ja, Lena menar du det så som cppappan uppfattar det? Ska de som har barn som inte kan vara tysta och städade stanna inomhus? Exemplet jag tog upp var affären, får vi gå dit?
Jens: i butiker säljer man mat, mat behövs om man inte ska svälta ihjäl. Om jag ska skaffa barnvakt när jag måste handla har jag snart inga pengar att handla för (och NEJ det kunde jag inte tänka på innan jag skaffade barn för de andra två funkade det att ta med till affären), dessutom behöver barnen uppleva saker utanför hemmet och att handla kan vara ett roligt äventyr för ett barn. Det kan ett restaurantbesök också, speciellt nu när man inte längre för röka på krogen. Om man tänker på barnens bästa är det väl mer de vuxna restaurantgästerna man ska oroa sig för. Om de toksuper, hånglar och kräks kanske barnen mår bättre nån annan stans. Men då handlar det om de vuxnas rätt att bete sig barnförbjudet.
Comment by Carin — October 26, 2005 @ 4:46 pm
Cp-pappan, det fina är att man får tycka som man vill. Och ja, jag tycker att ett dop med en person som inte är tillfrågad är ett religiöst övergrepp. Och ja, jag tror tyvärr att Kevin är ett exempel på namn som kommer att bli en belastning för den som har fått det. Och ja, jag tycker att jag rätt ofta ser föräldrar som inte är tillräckligt lyhörda mot sin omgivning genom att till exempel inte bära ut en skrikande spädis från en vigsel (vilket jag har gjort den gång Karin började bli missnöjd när hon var på sitt första bröllop). Du måste inte hålla med. Men att du tycker att jag är respektlös för att jag har en annan uppfattning än du och för att jag vill diskutera - det tycker jag är svårt att förstå.
Comment by hemligapappan — October 26, 2005 @ 5:45 pm
Självklart ska man kunna ta med sig barn ut på restaurang. Dels för att de ska få veta hur världen fungerar, dels för att det är roligt för dem att få göra fina och högtidliga och roliga saker tillsammans med vuxna.
Lika självklart ska man lära dem hur man förväntas bete sig på en restaurang, och då menar jag inte att de ska vara knäpptysta och orörliga, bara att man skärper till sig så gott det går.
Och SJÄLVKLART gäller inte det barn som har funktionshinder eller andra svåra hinder! Har man en unge som bara inte KAN prata tyst så har man ändå exakt lika stor rätt att ta med den ungen vart man vill, på bröllop, restaurang eller vad det vara må. Är man bland vänner så accepterar de naturligtvis det och är man bland främlingar så får de väl bara hacka i sig att tillvaron blir stökig ibland.
Comment by Anna — October 26, 2005 @ 8:09 pm
Jag bara ville kommentera.. att ett barn som skriker högljutt ibland är ett hinder för mig att kommunicera överhuvud taget med min omgivning, då jag hör dåligt. Jag kan visst acceptera skrik och gap i mataffären (även om jag tänker onda tankar), men om jag går ut och äter vill jag inte att dåligt ljus (kan inte läsa läppar) och bakgrundsmusik ska få ytterligare sällskap med barnskrik. Jag förstör inte andras restaurangupplevelse genom att kräva tänt i taket och tyst i högtalarna, för att inte tala om mindre alkohol så de talar tystare; ska de ha rätt att förstöra min? Jag är för acceptans för ibland obekväma situationer, men jag är också för också respekt för att även vuxna kan ha osynliga problem.
Comment by Prala — October 26, 2005 @ 8:27 pm
Jag tänkte en gång såhär, även om det är bortom kontexten, att det vore otroligt schyst att fota barn i krogmiljö. En åttaåring med en öl i baren på ett hotell, en femåring i ett bås - hon når knappt upp till bordet och inte ner till golvet. Sedan undrar jag vilken förälder som skulle offra sina barn, vilken krog som skulle riskera sin existens, men man skulle kunna skapa riktigt starka kort.
Comment by Martin — October 27, 2005 @ 6:06 am
ha ha ha! Det är ganska komisk att läsa allt det här. I andra länder går man inte på krogen för att supa. Man går på krogen för att äta och umgås med sin familj och sina vänner. Jag har vuxit upp med det, och det var jättebra. Det kanske var mindre bra när min storebror (för 32 år sen!) kröp iväg under bordet och stoppade en gaffel i kontakten och på så sätt släkte ner HELA restaurangen. Gaffeln blev böjd och svart, men brorsan klarade sig utan en skråma.
Comment by lalanda — October 27, 2005 @ 1:24 pm
Carin: I den butiken som jag jobbar i säljer man inte mat utan kläder. Såna finns också…
Comment by Jens — October 27, 2005 @ 7:22 pm
Jag har också en funktionshindrad unge. Träffar man honom fem minuter tror man att han är normal men ouppfostrad. Funktionshindret är autism. Jag går sällan och handlar med honom men ibland måste man åka buss (särskilt gällde det den perioden han var stenhårt fixerad vid bussar och tåg) och det är inte klokt vad mycket onda ögat man får, särskilt när han är frustrerad och får utbrott. Hur det kan finnas så mycket hat, så mycket aggressivitet och ovilja bland människor, var är toleransen? Minns särskilt en dam som när Knut vid ett tillfälle på tunnelbanan fått ett bryt ENBART för att det satt fel skylt på tåget, kom fram till Knuts pappa och med hög röst talade om för honom att vissa människor, de borde minsann inte få ha Några Barn Alls.
Och liknande har hänt även vid tillfällen då jag vet att Knut har skärpt sig till max och varit riktigt riktigt duktig, men pratat lite för högt eller gått på någon (hans motorik och balans är lite märkliga men detta tas också ofta och konstigt nog GÄRNA av omvärlden, som att han är ouppfostrad - det är som om folk älskar att reta upp sig på ungar, det är så tacksamt) eller råkat göra något annat som avvek. Var är toleransen? Jag är livrädd för vad som ska hända honom när jag inte finns längre, hur han ska våga vistas i ett samhälle med så snäva gränser för hur man får bete sig och inte. Ofta uppfattas jag som slapp i min uppfostran “låter barnet leva om tio procent mer” eller hur det var - av iakttagare som inte känner oss, och då känner de inte till att Knut förmodligen är på bristningsgränsen av en helt vanlig social situation som han MÅSTE lära sig att klara av för att inte bli ännu mera handikappad, och att jag därför undviker att “sätta gränser” (mitt barn kan inte ta in vad man säger ens när det är normalstökigt runtomkring, man får i stället ta upp det hemma och träna innan och efter) Och restauranger går vi inte på, för vi är mer rädda om vår mentala hälsa än så.
Comment by Hwilja — October 27, 2005 @ 10:13 pm
åååhåHååå!
Innan jag läser resten av kommentarerna så måste jag tacka Carin Bräck som skrev om funktionshinder.
Det var det första som blixtsnabbt poppade upp i skallen på mig då jag läste i din text om 10%.
Det är bra många med funktionshinder därute faktiskt.
Har man som vi barn med svår damp så måste man *välja sina krig* och om jag t.ex skulle skälla på min son för varje hyperaktivt rymningsförsök eller illvrål så skulle alla i t.ex tunnelbanan titta på mig som om jag vore en huggorm till mor.
Talar av erfarenhet.
Han är dessutom överaktiv verbalt.
Nu är sonen stor 17 år,förvisso, men bröla och låta kan han fortfarande göra på grund av auditiva perceptionsstörningar.
Slänga med både armar och ben på grund av andra perceptionsstörningar, tics osv..
Jag tror att det finns minst 3 barn i varje tunnelbanevagn som kan ha olika funktionshinder som resulterar i högljuddhet.
Räkna bara in hörselskadade barn och det finns ännu fler.
Barn utan något funktionshinder tystnar efter 4% av tiden som gått sen den vuxnes tillsägelse och då har de ändå hunnit med att vara bra olydiga.
;)
Nä nu känns det som att jag bara kämpar för att formulera mig så jag stannar här.
Nu ska jag läsa övriga kommentarer och inlägg.
//Ankie
Comment by Ankie — October 28, 2005 @ 5:58 am
Nu är det risk för bråk, men jag vill säga håller med cppappan om hans iaktagelser.
Men jag hoppas ju att det beror på just okunnighet och att hemliga pappan tar in det vi säger här som kommenterar och har erfarenhet av högljudda barn osv osv.
Det vore ju hemskt om hemliga pappan ska fortsätta vara fördomsfull nybakad förälder?!
Till Lena
vill jag säga att jag tänker då inte stanna hemma eftersom det i inte handlar om att träna mitt barn utan det är livslånga handikapp.
Därmed inte sagt att jag inte uppfostrar på exakt samma sätt som alla andra.
Men barn med adhd/damp/autism KAN och vet hur man gör, men kan inte göra det dom VET.
Så har den världsledande expertern på området:Russel Barkly ,så fint formulerat det.
Jag vill påstå¨att många här har uttryckt sig okunnigt.
Men jag kan inte lära er hur ni ska reagera utan de /ni får lära er av egna misstag.
Jag har föressten också tänkt gnälliga tankar om andras barn då jag inte visste bättre.;-)
Kan erkänna att jag blev riktigt arg och gråtfärdig då jag läste Lena, hemliga pappans kommentarer i dag.
Glad åt Carina och cppappans kommentarer.
Det ¨återstår att se om jag orkar med att bli så här ledsen av att läsa denna blogg med vidhängande kommentarer.
I så fall krävs det nog att Carin och cppappan håller mig i handen.
-Eller står yttrandefriheten i konflikt med känslorna man får då man läser yttranden?
-Är det t.ex fel av cppappan att reagera som han gjorde??
Jag vet inte.??
Men jag vet att jag inte klarar att låta glad och trevlig och tollerant mot åsikter som kränker mitt barn.
-Kan aldrig åsikter kränka andra?
Många frågor blir det.
//Ankie
Comment by Ankie — October 28, 2005 @ 6:22 am
Har nu läst alla kommenterar, och jag ser hur konversationen helt plötsligt dragits till en extremitet… jag tror inte att hemliga pappan någonstans i sitt inlägg pratade om barn med funktions hinder, utan jag tror att det han menar är först och främst de föräldrar som går ut, sätter sig på ett cafe och låter sina barn löpa bärsarkargång, och tro mig de finns, jag har sett föräldrar som bara står och pratar medans deras barn hänger i räcken, lampor eller annan dekor.
Och då blir i alla fall jag irriterad, då jag vet att det går att uppfostra sina barn om man försöker. Min mamma var alltid väldigt tydlig med vad man fick och inte fick göra.
Och det handlar inte om att kränka barn när man uppfostrar dom! Eller är det att kränka sin hund när man lär den att inte kissa på mattan? Ania
Comment by Ania — October 28, 2005 @ 7:39 am
Vill också rikta ett varmt tack till cp-pappan! Frågar mig ständigt var toleransen tagit vägen… Vad händer med vårt samhälle om allt ska vara så perfekt, städat, tyst, effektivt? Har också ett barn med funktionshinder, - och tänk att jag kallar henne Engla - trots att hon ljudar högt och länge på sitt eget språk. Ett språk som inte är riktigt comme-il-faut. Finns det verkligen någon som anser att vi ska utebli från världen, och stanna hemma. Tills våra barn blivit tysta och anpassade, eller vad?
Comment by Englas mamma — October 28, 2005 @ 7:43 am
Problemet för just mig och vår familj (och många med oss) är att det inte på minsta vis syns att vårt barn är funktionshindrat. Eller, problemet i förlängningen är att människor verkar älska att reta sig på barn, och tar fram sina otrevligaste sidor så fort en unge inte beter sig korrekt. Tro mig, jag har mött många, och de älskar att gå igång. Men det kanske är värt en helt annan debatt, eftersom så många här inte vill gå miste om sin dyra irritation vad det gäller ungar som de inte har en aning om ifall de har ett funktionshinder. (och det är fler än man föreställer sig)
Comment by Hwilja — October 28, 2005 @ 11:57 am
…eller ej.
Skulle det stå men jag förirrade mig bland bisatserna.
Comment by Hwilja — October 28, 2005 @ 11:58 am
Ja, på mitt barn syns det inte heller att han är annorlunda, om han kommer att få en diagnos vet ingen än men jag vet att han gör så gott han kan. Men utifrån ser han ouppfostrad ut. Och “normal” (vad det nu är). Jag tror att vi alla egentligen är överens nu, det finns barn som inte KAN uppträda som man förväntar sig. Ofta syns deras annorlundahet inte på utsidan. Om den hade gjort det skulle vi föräldrar inte fått onda ögat av folk som tror att vi bara är slappa och inte kan sätta gränser. Nu får vi det. Det är jobbigt. Föräldrar till icke funktionshindrade barn som låter barnen gå bärsärk i ren slapphet gör både sina barn och omgivningen en otjänst. Jag tror att vi med lite speciella barn bara ville peka på att det som kan se ut som slapphet ofta är nåt helt annat. För de där blickarna gör ont.
Men Jens, vet du, han behöver kläder också, och de måste väljas och provas. Ibland försöker vi göra det i affären eftersom det är en bra sak att kunna klara av i livet. Med eller utan funktionshinder.
Comment by Carin — October 28, 2005 @ 1:44 pm