Shit – det hände. Jag gjorde det, trots att jag lovat mig själv att aldrig. Alldeles nyss satt jag och pratade bajs med en annan nybliven pappa. Konsistens, kontinuitet, kulör. Gudars.

En del läsare, som Ankie och CP-pappan, har tagit illa vid sig av en del texter här som handlar om att som förälder anpassa sig till omgivningen en smula när man är ute med sitt barn. Läs kommentarerna på de senaste inläggen för att se de olika resonemangen.

Till Ankie och CP-pappan vill jag säga att jag trodde att det liksom var fullständigt självklart att en annan och otroligt mycket mer generös skala gäller för människor med funktionshinder. Fullständigt, fullständigt självklart. Så är det för vuxna, och så är det för barn.

Det jag (och gissningsvis andra) pratar om är barn och föräldrar till barn som inte har funktionshinder. Det jag pratar om är föräldrars obetänksamhet. Snälla ni som har barn med funktionshinder – det förstår ni väl ändå?

Och en annan sak: alla åsikter är tillåtna i diskussionen. Man får till exempel gärna tycka att jag är en fårskalle, och skriva det i en kommentar eller mejla det till mig.

Däremot får man inte komma med kraftiga personangrepp på andra personer som diskuterar de här känsliga och svåra frågorna. Det tjänar ingen på. Däremot tjänar vi ju kanske en del på att prata om det här, och därför bli aningens lite duktigare på att förstå oss på varann när vi träffas i verkligheten.

Hittills har jag aldrig tagit bort en kommentar från bloggen, undantaget en som gjorde reklam för någon sorts begagnade bilar-försäljning och en som spekulerade i min identitet, och jag vill inte göra det heller. Men om jag märker att läsare börjar hugga på varann i stället för att försöka se den andres perspektiv, då kommer jag att trycka ”Delete comment” så att det stänker om det.

Ok? Ok! Fred, kärlek, förståelse!

Ska barnen alltid vara med? Nej, men gärna under vigseln, för att de ska få lära sig något om livets ritualer och att det finns sammanhang då alla gör något tystlåtet och högtidligt.

Vi är bjudna på ett bröllop inom kort som är barnfritt. Och det är två timmars bilkörning hemifrån. Med andra ord är det inte aktuellt att lämna bort Karin, som kan klara sig med flaskmat utan att det blir kaos i kanske tre-fyra timmar. Eller förstås tio timmar, om man har dundertur och hon gör en rekordsovning. Men det kan man inte räkna med – det blir ingen bra kväll varken för barnvakt eller föräldrar.

Hemliga mormorn har generöst erbjudit sig att tillbringa eftermiddagen och kvällen med Karin på hotellet alldeles invid festlokalen där vi alla sedan ska övernatta. Supergulligt av henne. (Samtidigt har ju inte alla möjlighet att göra så. Och då får man som brudpar heller verkligen inte sura om man får ett osa-nej.)

Shit! Jag har blivit Magdalena Ribbing! Gaaah!