Fred, kärlek, förståelse!
En del läsare, som Ankie och CP-pappan, har tagit illa vid sig av en del texter här som handlar om att som förälder anpassa sig till omgivningen en smula när man är ute med sitt barn. Läs kommentarerna på de senaste inläggen för att se de olika resonemangen.
Till Ankie och CP-pappan vill jag säga att jag trodde att det liksom var fullständigt självklart att en annan och otroligt mycket mer generös skala gäller för människor med funktionshinder. Fullständigt, fullständigt självklart. Så är det för vuxna, och så är det för barn.
Det jag (och gissningsvis andra) pratar om är barn och föräldrar till barn som inte har funktionshinder. Det jag pratar om är föräldrars obetänksamhet. Snälla ni som har barn med funktionshinder – det förstår ni väl ändå?
Och en annan sak: alla åsikter är tillåtna i diskussionen. Man får till exempel gärna tycka att jag är en fårskalle, och skriva det i en kommentar eller mejla det till mig.
Däremot får man inte komma med kraftiga personangrepp på andra personer som diskuterar de här känsliga och svåra frågorna. Det tjänar ingen på. Däremot tjänar vi ju kanske en del på att prata om det här, och därför bli aningens lite duktigare på att förstå oss på varann när vi träffas i verkligheten.
Hittills har jag aldrig tagit bort en kommentar från bloggen, undantaget en som gjorde reklam för någon sorts begagnade bilar-försäljning och en som spekulerade i min identitet, och jag vill inte göra det heller. Men om jag märker att läsare börjar hugga på varann i stället för att försöka se den andres perspektiv, då kommer jag att trycka ”Delete comment” så att det stänker om det.
Ok? Ok! Fred, kärlek, förståelse!
Peace love and understanding…
Det låter bra!
Comment by SANDRA — October 28, 2005 @ 7:03 am
Instämmer med föregående talare
Comment by Åsa — October 28, 2005 @ 7:57 am
Jag förstår inte varför ni gnäller så mycket på barnen. Det är ju när det är vuxna som inte kan uppföra sig som det är jobbigt. Barn är barn. Vi hade nog alla våra bra stunder när vi var små och jobbiga. Nej, sluta gnäll på barnen som leker vilt och gnäll på de som skriker på fyllan mitt i natten så man inte kan sova istället.
Comment by jessica — October 28, 2005 @ 9:09 am
Ok, så här är det, jag är också förälder till ett barn med funktionshinder.
Men dina resonemang om man ska ha med barn hit eller dit tycker jag inte håller oavsett vilken typ av barn man har. För det handlar till syvende och sist om respekt för alla människor, även barn. För barn är också människor, de är inte hundar, de är människor.
Ska man undvika att ta med sig gamlingar på bröllop, restaurang och begravningar också? För de kan ju vara rätt gaggiga och jobbiga. Eller? Ska man undvika att bjuda in gapiga människor? Eller folk med konstig klädsmak för att de inte matchar ens nya köksinredning?
Vad jag menar är, att du säger att du vill prata om föräldrars obetänksamhet. Men du, kan det inte vara så att det är omgivningen som är obetänksam? Vilken omgivning lever du i som inte accepterar barn?
Och på tal om din enorma popularitet, jo, jag har en gissning själv. Och det är att du är så poppis för att du är helt osannolik, du är helt osannolik stel. Men kanske inte unik. Eller också skojar du med läsarna, vilket jag hoppas. Har ditt barn förändrat din värld eller inte?
Comment by lalanda — October 28, 2005 @ 1:44 pm
Det är bra! Det är din blogg och det är du som bestämmer vad som är accepterat och inte! Spamreklam suger verkligen, och personangrepp är SÅ onödigt.
Comment by Karro på Glamourbloggen — October 28, 2005 @ 2:44 pm
Jag är först och främst förälder när jag är ledig från jobbet. Det innebär att jag inte utsätter mitt barn för situationer som han inte klarar av, inte förstår och inte har något ut av. Dit hör stora middagar där man förväntas kunna sitta stilla och låta vuxna prata. Det finns ju faktiskt tillfällen då man vill ha vuxenmiddagar och då är det skönt att inte ha med barn. Middagar med barn är också trevliga, men på ett annat sätt.
Men nu måste jag ändå skriva en liten rad om det här med funktionshinder även om jag gör mig helt omöjlig och börjar bli tjatig.
Hemliga pappan, du skriver så här:
“Det jag (och gissningsvis andra) pratar om är barn och föräldrar till barn som inte har funktionshinder. Det jag pratar om är föräldrars obetänksamhet. Snälla ni som har barn med funktionshinder – det förstår ni väl ändå?”
Jag tillskriver det en viss obetänksamhet av dig, eller kanske bara en ovana vid funktionshinder som inte syns. Du skulle aldrig kunna avgöra på en eller två träffar att Knut har ett FH. Däremot skulle du förmodligen (så mycket kan jag lista ut) ifall jag inte berättade hur det var, tycka att han var jobbig och ouppfostrad och vi slappa i vår uppfostran. (eftersom vi uppfostrar när det är lugnt och vi är ensamma hemma, för att inte mana fram utbrottet Allan in public)
För övrigt brukar jag själv säga till barn som stör mig, och det är sällan något problem med barnen, FH eller inte, men föräldrarna… voj voj.
Comment by Hwilja — October 28, 2005 @ 3:07 pm
Fråga till hemliga pappan: Finns det fall där det du uppfattar som föräldrarnas “obetänksamhet” kan vara något annat? Alltså: barnen är “stökiga”, har ej funktionshinder och föräldrarnda “griper inte in”. Beror det då alltid på lathet eller respektöshet?
bön till hemliga pappan: Om det kommer “person”-angrepp som är riktade mot mig, please låt de stå kvar. Angrepp mot mig kan även mailas till cppappan@hotmail.com
Takhöjd=mycket bra. Inte bara på din blogg, men också på tåget, på krogen, och i affären.
Comment by cppappan — October 28, 2005 @ 3:43 pm
Först till Lalanda: Jag tycker att du drar lite väl drastiska slutsatser av det jag har skrivit. Allt jag begär är att man inte i varje ögonblick begär att omgivningen ska anpassa sig till en själv. Att man inte själv som förälder med barn ska tycka att man själv har tolkningsföreträde till varje situation.
Om man militant håller sig till att alla alltid kan vara med på allt, då tror jag inte att man gör någon en tjänst. På min och Hemliga mammans bröllopsinbjudan hade vi en särskild ruta där vi skrev extra tydligt att alla barn var välkomna. Det skulle inte vara någon tvekan. Så ville alltså VI göra. Men jag tycker inte det är fel att respektera andras viljor när de står värd för något heller.
Sedan, att du tycker att jag är osannolik… det gör mig rätt ledsen. Jag har nämligen aldrig ljugit om något här på bloggen, utom en del biografiska detaljer för att inte bli igenkänd. Detta är jag. Detta är vad jag känner. Detta är vad jag tycker. Om summan av mig plågar dig så mycket - gör dig själv då tjänsten att läsa något annat!
Cp-pappan: jag tror att det är omöjligt att säga att det finns stenhårda benhårda regler för olika situationer. Eller? Så det finns säkert sådana tillfällen som du beskriver. Det kan väl till exempel bero på en stor press av något annat slag? Något som just har hänt, eller något som just väntar? Jag kan tänka mig tusen skäl. (Men jag kan inte tänka mig att det ALLTID finns sådana skäl.)
Comment by hemligapappan — October 28, 2005 @ 6:05 pm
Jag sa inte att du ljög. Jag sa att du verkade stel. Och du plågar inte mig. Jag tror inte att din blogg är summan av dig.
Och jag är inte militant. Jag tycker inte att alla alltid ska vara med på allt. Alla kanske inte alltid vill vara med på allt. Jag tycker inte att alla ska anpassa sig, jag vet att alla inte kan.
Och jag tycker också man ska ha respekt för den värd som håller tillställning, jag tycker man ska ha respekt för alla, så långt det bara är möjligt. Och helst ska man utöka möjligheterna så långt så långt, längre än ögat kan nå.
Jag kan vara en rätt hård person. Och jag drog en drastisk slutsats. Ja, men det var inte meningen att göra dig ledsen. Det var meningen att få fram en diskussion.
Men ibland kör jag för hårt, jag medger det.
Comment by lalanda — October 28, 2005 @ 7:09 pm
Ibland är föräldrar verkligen jobbiga, mycket jobbigare än barnen själva. Alla fattar väl att kids inte passar överallt och att som förälder måste man se till att ungen inte utsätter sig själv eller andra för onödigt lidande eller smärta.
Comment by lillsyrran — November 18, 2005 @ 8:29 pm