Äta händer
På menyn i dag, kära dotter: dina händer. På menyn i går och i morgon och alla andra dagar: dina händer.
På listan över saker som kommer att förvandlas till tvättsvampar och få slängas i grovsoporna: dina händer.
4 Comments »
The URI to TrackBack this entry is: http://hemligapappan.blogsome.com/2005/10/30/ata-hander/trackback/
RSS feed for comments on this post.
Leave a comment
Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>
Så är det nog..
Comment by Åsa — October 30, 2005 @ 10:54 am
Jag förstod inte syftet och innehållet i inlägget… Men helt klart fick det mig att tänka till.
Comment by Karro på Glamourbloggen — October 30, 2005 @ 1:32 pm
Hej hemliga pappan och alla andra!
Jag har precis läst igenom alla inlägg och kommentarer om det här med att ta med barn i olika sammnhang och jag har en liten reflektion att bidra med. Jag har inga egna barn - än - och inte så mycket erfarenhet av barn med funktionshinder.
Min reflektion gäller över hur det fungerar i andra länder. Jag har bott i Spanien och tillbringar rätt mycket tid i Italien eftersom min pappa bor där. I båda länderna är man generellt väldigt familjekära. Men, besök på stranden, restauranger, offentliga miljöer, är ytterst sällan störande för andra, även om barnen är med överallt. För det är de. Men de märks inte så mycket. Visst de leker, och pysslar med sitt, sitter inte tysta och stilla med de vuxna. Men de skriker inte och far runt, utan leken är anpassad till miljön. Där är den stora skillnaden mot Sverige - men sen kan det ju också vara att de barn som “skriker och härjar” märks.
Ett exempel var på strandrestaurangen i somras, massor med italienska barn som agerar som barn och fungerar smidigt i samvaron med varandra och vuxna. Italienare är väldigt barnkära i allmänhet och ser miljöer som sådana att barnen är en naturlig del. Sedan var det en svensk barnfamilj på plats och de barnen sprang mellan borden, störde andra gäster, skrek högt, kastade gafflar på främlingar och så vidare. Jag har såklart ingen aning om ifall alla dessa barn hade ett funktionshinder, men det upplevdes av alla som väldigt störande i alla fall.
Jag pratade med italienska vänner om detta fenomen. Deras förklaring var att alla generationer i familjen håller på med barnuppfostran, att de tidigt blir en medlem i gemenskapen (och tas med överallt där det också är roligt för ett barn att vara, för att lära sig vad som gäller) och att alla hjälps åt att holla koll på barnen och ryta i när det behövdes för att senare vara kärleksfulla när de gör rätt. Respekten för familjesammanhållningen, dess medlemmar och goda namn gör att barnen inte vill agera så att morfar och mormor får skämmas.
Likaväl som andra gäster på en restaurang säger ifrån till andras barn - med omtanke. Har barnet spillt ut colan över en annan gäst, säger den personen ifråga till, men ser till att barnet får en ny cola. Jag vet inte om det är något som skulle fungera i Sverige, eller vad som är rätt och fel. Men så fungerar det i de här länderna.
Summa summarum: en barnvänlig miljö med ömsesidig respekt för alla, där det inte är tillåtet att göra som man vill - för någon, oavsett ålder (beter sig vuxna illa blir de också tillsagda) och en stor barnkärlek. Barnen följer dock inte med till “tråkiga” ställen, som kyrkan i småbarnsåren. Däremot är de med på fester. Ta med barnen i sammanhang som är roliga för barn, är det tråkigt kanske de har det bättre hemma?, förbered för situationen och ta med målarböcker eller grejor som de kan underhålla sig med. Tänk på barn och vuxna, respektera individen och sällskapet. Vi måste ju kunna leva tillsammans?
Men, i dessa länder finns ett annat problem. Aga är tillåtet och accepterat. Man ser det också, visserligen sällsynt men ändå. Det svider i en svensk själ.
Comment by Trulsa — October 30, 2005 @ 3:15 pm
Ojoj, det där känner jag igen!
Ibland kan även menyn varieras med en aning och Mammas eller pappas fingrar kan duga som ett mellanmål *s*
Comment by Jenny — November 8, 2005 @ 11:10 pm