Det här inlägget borde heta ”Fyra generationer glädje”. För det är en enorm och speciell glädje att se Karin med min morfar eller Hemliga mammans mormor. Samtidigt har jag all möda i världen att inte låta sorgen över att de troligen aldrig kommer att hinna lära känna varandra ordentligt ta över helt.

Sådan är min konstitution. Jag råder inte över den.

Man skulle kunna kalla det organiserat joller. Karin håller långa monologer: satsmelodi och betoningar som om hon hade ett helt eget språk.

Hon kan avbryta sig mitt i amningen och titta upp på Hemliga mamman för att meddela henne något nytt och viktigt. Liksom med engagerad blick!

På telefon med Hemliga gammelmorfarn uppstår en liten, liten bro över avståndet. Han pratar tillbaka. Tar henne på allvar, som han alltid gjorde med mig.

I den här debattartikeln i Expressen skriver en pappa något väldigt viktigt. Ta en stund och läs den.

Jag känner igen mig i vad han skriver. Jag får en massa gullegullberöm från tanter för att jag klarar av att ha Karin hängande i en bärsele samtidigt som jag går gatan fram, typ. Det borde inte vara på det sättet. Vid sidan av amningen är vi lika behövda, lika viktiga, lika självklara föräldrar.

Ibland kommer vågor av oro över Karins framtid. Miljöfrågor. Droger. Överfall. Idioter. Epidemier. Översvämningar. Ekonomiska depressioner. Mänskliga dito. Sjukdom. Sorger.

Och tröttheten över allt hon måste igenom, allt hon måste göra.

Jag hoppas att hon är utvilad.

Hemliga pappan äter icke skalet av frukter som icke skall ätas. Som apelsinskal. Jag slänger bort mina apelsinskal i den mån jag alls äter frukt.

Häromdagen hade Hemliga mamman gjort lammkotletter. Fantastiska. Mycket franska i stilen, med en känsla av fras på örter och ströbröd och vitlök ovanpå.

När måltiden är klar och uppäten öppnar Hemliga mamman kylskåpet. Och från en dold plats längst in tar hon maliciöst leende fram en citron, från vilken skalet mycket tydligt är rivet med rivjärn.

Ha! Hon lurade alltså mig att äta citrusskal. Och visste att jag skulle obstruera om jag hade råkat se att det var citrusskal i lammfraset. Hemliga mamman har således applicerat enkel barnpsykologi på sin vuxne make som nu på en femårings vis tänker känna sig förorättad i uppemot tio minuter.

Jag har haft Karin själv i kväll. Lagt henne först, och sedan gjort husliga saker. Inte hetsat så mycket, men fixat med lite av varje de senaste fem timmarna, ett steg i taget. Tvätt, strykning, äppelkräm, mejl, tackkorten för Karins fest. Inte ett enda snabbt handgrepp, allt i en för tidig helgdvala som en motor på lågvarv.

Vid tiotiden vaknade Karin med en liten hostning. Jag hade flaskan klar med urpumpad mjölk, värmde den snabbt, plockade upp den lilla, la ner henne i knäet och gav henne att äta.

Hon spanade upp på mig, åt för fort, rapade som en fjortonåring på en fritidsgård, gnydde och somnade i min famn. Jag tittade på henne och… ja, jag har inget nytt att berätta för er i kväll, i natt. Jag har inte det. Men om någon enda person sitter uppe just nu och läser detta så kan jag väl för dig bara få försöka, så här ännu en gång, att säga vilken på en gång vemodig och intensiv lycka detta lilla barn ger mig?

Sov gott, mammor, pappor och barn. Jag ska lägga mig nu.

Jag är född 5.01 en onsdagsmorgon. En gång för inte så länge sedan när jag fyllde år hade jag vaknat tidigt. Karin ville det, och vad har man att sätta emot?

Så jag låg där i sängen, och spanade mot displayen på klockan. 4.59. 5.00. 5.01. Och så var det där ögonblicket inne när jag fyllde.

Karin jollrade som om inget hade hänt.

Jag fick en otroligt fin leksaksbil av min mamma. Den var alldeles för dyr egentligen, men så FIN. Så jag fick den.

Min kompis, mycket äldre, övertalade mig: jag behövde en skrotbil i min samling. Så vi kvaddade den. Bände upp dörrarna, tryckte in taket.

Jag skäms så för det.

”Flaggan i topp, det blev en med snopp.” Allvar, jag har sett den massor av gånger. Och rim som är sämre än i alla rimparodier i hela världen. ”Vår lille pajsare – en nyfödd Gaisare!”

Menkomigeeeen!

Har inte tidningar en ansvarig utgivare som är lageligen ansvarig för allt som trycks? Borde inte just denna ansvariga utgivare åtalas varje gång en födelseannons som tangerar övergrepp på en nyfödd försvarslös person trycks i hans eller hennes tidning?

Har ni exempel på roliga eller uppmärksamhetsvärda födelseannonser? Let’s hear ‘em!

Min morfar var den enda som fick köra min gröna sulky. Jag svär på att jag genast kände skillnad.

Jag älskade den där sulkyn. Tyckte om att jag själv med ett knyck med ryggen kunde fälla den till ett mer lutat läge; avskydde att jag själv inte kunde räta upp den igen. Jag var gränslöst fascinerad av att hjulens ljud mot asfalten var så annorlunda beroende på hur jag satt. Dovare och tystare om jag var helt upprätt. Ljusare och mer sjungande när jag hade tryckt mig bakåt och tittade på himlen.

Karin trivs i sin vagn. Hon spanar uppåt, men alltid mest på den som kör. Jag skulle gärna ligga där nere och gosa lite med min dotter. Höra det hon hör. Se det hon ser.

Finns det tvåmeterskärror?

Häpnadskvinnan. För hon ser så häpen ut. Och häpnadsmannen är, som alla vet, den lysande översättningen av ”Stupendous man” från Kalle och Hobbe.

Jag hade napp. Massor av nappar, påhakade på en sorts nyckelring av plast. Jag valde en och bad om att få den nysköljd i kallt vatten, särskilt en cirkelformad mörkblå med små hål i.

Sedan la jag nyckelringen i hörnet i sängen, och mamma och pappa tog bort en napp då och så. De skyllde på sängen. Den har nog ramlat ner, sa mamma, när jag frågade vad som hade hänt med den blåa.

Till slut, som treåring, var det dags att sluta. Fick ett återfall vid fyra, krävde ny napp, testade. Konstaterade bekymrat att de inte tillverkades i samma höga kvalitet som förr. Slutade.

Att hitta en kritsten. Det slog allt. De var få och sällsynta, men ibland hittade man en. Och då kunde man rita på asfalten, snygga vägskyltar, hastighetsbegränsningar, vägfiler, hela hus.

Och man lärde sig hata regnet.

Ni minns det där om pyjamasen som jag inte kunde, men som Hemliga mamman var helt van vid?

De små tecknen på vem det är som är föräldraledig på heltid blir fler och fler. Häromdagen upptäckte jag att jag aldrig har klippt Karins naglar. Varför har jag missat det? Det kan man göra när som helst på dygnet.

Jag är så rädd att någon ska komma och säga ”ahaaa, du är visst inte så jämställd som du tror, du tar faktiskt mycket mindre ansvar och har framför allt betydligt sämre koll än du tror”.

Det ska inte få bli så med min generations pappor. Vi har inget att skylla på.

Annars var trampbilar min stora grej. Jag planerade i det längsta att vägra cykel. Varför inte köra trampbil till skolan? Jag kunde fickparkera när jag var fyra, säger Hemliga farmorn ibland stolt. Och jag tycker fortfarande att det är roligt. Varför är det en sån tjejgrej att inte gilla att fickparkera? Karin ska kunna fickparkera som en virtuos! Basta!

”Du ser så… pappig ut”, sa min i särklass mest attraktiva tjejkompis när jag sprang på henne på stan.

Ahh. Just det. Det gör jag. Och det gör jag så gärna.

Jag fick en cykel när jag var fem år. Men det var en tjejcykel. För att den skulle vara lätt att kliva på. Och den var grön, inte blå. Jag grät och grät.

Historiskt sett har jag haft problem med att ta emot cykelgåvor. Jag fick en annan cykel när jag var åtta, och skulle spela cool och låtsas som om det inte var något särskilt med det. Och en tredje när jag fyllde tolv, och invände då genast mot att jag själv inte hade fått vara med och välja en sak jag skulle använda så mycket.

Otroligt bortskämt och besvärligt beteende. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det.

Och den där tredje cykeln, tolvårspresenten? Den har jag än i dag. Den är kanonbra.

Det är de finaste kramarna: Karin och Hemliga mamman och jag håller om varann i den varma babysimbassängen. Karin bubblar och plaskar och spanar storögt. Vi ser, gissningsvis, ut att spricka av stolthet.

Förresten: det var ju fars dag i går! Hur ska jag tolka det faktum att min dotter inte gav mig en slips?

Det är svårare att svänga om man har en vagn att skjuta framför sig än om man inte har det. Men det betyder inte att alla som har en vagn har rätt att köra rakt fram i varje läge.

Är det inte lite risk att man som förälder börjar se sig själv som så satans viktig att man liksom förväntar sig att alla andra ska flytta sig?

En jobbresa, vi snackar två dygn bara, och jag slår personligt rekord i att sakna min familj. Jag skriver detta på ett tåg när det bara är två timmar kvar tills jag får se dem.

”Idrottsministern”. Inte för att jag tror att Karin är benägen att skattefuska eller att testa nya sätt att visa politisk inkompetens på hög nivå, utan för hennes extrema idrottsutövning, viftandes och sparkandes på ett sätt som jag skulle orka i cirka nittio sekunder – men hon orkar en halvtimme.

Men ibland har man fanimej den rätta knycken! Karin låg och smågrät i vagnen, mer irriterat än ledset, och andades på sitt ilsket indignerade hyperaktiga sätt. Och samtidigt var hon lite snuvig.

Ni fattar effekten: lite, lite snor åkte liksom ut och in ur näsan som en jojo på droger.

Då slår Hemliga farsan till – med snorrycket. Gör mig redo, precis intill näsborren. Håller fram tummen och pekfingret. Och touché! Haha! Fångst!

Sedan uppstår en komplicerad fråga i det så kallade andraläget. Vad gör man med sitt spädbarns första snorkråka?

Smetar av den under vagnen givetvis! Som en trofé över att man för en gångs skull har haft den rätta knycken.

Vid ett annat tillfälle ville vi flytta några högtalare, och upptäckte att sladdarna inte räckte. Gick till en affär som säljer typ sladdar och sånt och sa ”jag vill skarva på lite sladd här så det räcker för att flytta högtalarna”.

Killen i butiken tittade på mig med en fantastisk blandning av chock, förakt och ömsint pedagogik:

”Nej. Nejnejnej. Skarva på!? Det är rena döden för ljudet!”

Han sa faktiskt så. Jag väntade mig att han skulle säga som farbror Barbro i Nilecity: ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet!”.

Vad han menade var förstås att om man är en hifi-nörd av kopiösa mått så kan man höra en liten, liten skillnad om man skarvar en sladd. Och inte heller han tittade på Hemliga mamman. Pappagrejer är pappagrejer. Och gör dem rätt, annars är det ”rena döden”.

Vi köpte bil, det har jag kanske redan berättat. Under hela processen tror jag inte att försäljaren ens tittade på Hemliga mamman. Vad han inte visste är att det är jag som är den tekniska idioten. Jag kan knappt tanka. Sedan hjälper det ju inte att Hemliga mamman och jag är så extremt klassiska i våra könsroller just vad det gäller en sådan sak.

Jag försöker pressa henne: ”Men säg en färg åtminstone!”.

Hon svarar:

”Det spelar ingen roll. Ta en fin.”

En pappaledig kompis går med sin ettochetthalvtåring till Öppna förskolan för att se en Alfonsfilm. Personalen får inte i gång dvd-spelaren.

Sexton mammahuvuden och ett personalhuvud vänds mot den enda närvarande pappan.

Som är en teknisk idiot. Som knappt kan slå på en dvd-spelare, som anlitar någon att byta däck på bilen men som däremot är en överdängare på att baka italienska skorpor.

”Men vad skulle jag göra”, säger han. ”Barnen ville ju se sin film. Skulle jag göra stora jämställdhetsshowen när ungarna vill ha Alfons? Och dessutom såg jag att sladden inte var ipluggad.”

Det är ju det jag säger! När ska vansinnighetstrenden få lite mothugg…?

Det var för Hemliga mamman som festdagen, åtminstone inledningsvis, inte blev lika rolig för oss andra. Hennes enda jobb var nämligen att få Karin ”show-ready”. När femtio personer kommer och vill träffa vår bäbis vill man så klart att bäbisen ska vara på sitt soligaste humör.

Men kontentan av det blev ju att Hemliga mamman fick ägna förmiddagen åt att göra exakt samma sak som hon gör alla andra dagar: mata, byta, vagga. Medan jag fick ordna ett jättekalas, vilket jag älskar att göra.

Men sedan, när alla var där och vi sjöng för Karin, då var alla sådana känslor bortblåsta.

”Kriminellt söta bäbis.”

Karins ankomst har nu firats med släkt och vänner. Det var fint att se alla där. Jag hade lagat mat åt massorna och i slutspurten de sista timmarna fått hjälp av mina föräldrar, min syster och hennes pojkvän, samt svärmor och svåger.

Vi sjöng för Karin, busade med de andra närvarande barnen, pratade och skrattade. Det var fint!

Att gifta sig borgerligt var på sätt och vis lättare. Vigseln har en juridisk tyngd i sig själv, och det gör att ett borgerligt bröllop om man vill kan bli lika högtidligt och pampigt som ett kyrkligt.

Med ett barns första fest är det ännu inte så. Det har drag av surrogat-dop, och det är väldigt svårt att komma ifrån det.

Den dag Karin välkomnar mitt första barnbarn till världen är det inte längre på det viset, det är mitt hopp och min tro.