Insåg – som om jag inte redan visste det – häromdagen hur bortskämda vi är med Karin. Hon är verkligen inte en särskilt svårskött bäbis. Men hur det var så skulle jag ha ett möte med lite folk hemma i köket, samtidigt som Hemliga mamman gav sig i väg till sin körsångsrepetition. Och Karin samarbetade helt enkelt inte. De andra fick klara sig utan mig den första halvtimmen medan jag vaggade runt Karin i sovrummet.

Jag blev oproportionerligt frustrerad och irriterad och tog ut min frustration genom att tyst boxa till en kudde i en fåtölj när jag för tredje gången hade försökt lägga ifrån mig henne i spjälsängen. Välkommen till verkligheten, liksom.