Nedför minnenas allé 1
Jag fick en cykel när jag var fem år. Men det var en tjejcykel. För att den skulle vara lätt att kliva på. Och den var grön, inte blå. Jag grät och grät.
Historiskt sett har jag haft problem med att ta emot cykelgåvor. Jag fick en annan cykel när jag var åtta, och skulle spela cool och låtsas som om det inte var något särskilt med det. Och en tredje när jag fyllde tolv, och invände då genast mot att jag själv inte hade fått vara med och välja en sak jag skulle använda så mycket.
Otroligt bortskämt och besvärligt beteende. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det.
Och den där tredje cykeln, tolvårspresenten? Den har jag än i dag. Den är kanonbra.
Min alla första cykel var rosa, jag hade valt den själv. Men när jag lärt mig cykla och såg att alla andra barns cyklar var häftiga började jag hata min stackars rosa cykel. Jag slutade cykla, sa att jag inte hade lust. Nu, ca 16 år senare tycker jag att den är sockersöt och har frågat om min son inte kan få den!
Comment by Alexandra — November 16, 2005 @ 10:30 am
wow, jag har älskat alla mina cyklar. förutom en som va vit, lila och rosa. urk. men tyvärr har åtskilliga cyklar blivit snodda. till och med den jag betalade för mina egna pengar. sörjer än..
Comment by Emma — November 16, 2005 @ 1:54 pm
Hm. Hemliga pappan, du måste vara kortare än de flesta. Eller var du en ovanligt lång tolvåring?
Cykeln jag hade när jag var tolv hade jag fått ryggskott av idag.
Comment by Hanna — November 16, 2005 @ 3:35 pm