Min morfar var den enda som fick köra min gröna sulky. Jag svär på att jag genast kände skillnad.

Jag älskade den där sulkyn. Tyckte om att jag själv med ett knyck med ryggen kunde fälla den till ett mer lutat läge; avskydde att jag själv inte kunde räta upp den igen. Jag var gränslöst fascinerad av att hjulens ljud mot asfalten var så annorlunda beroende på hur jag satt. Dovare och tystare om jag var helt upprätt. Ljusare och mer sjungande när jag hade tryckt mig bakåt och tittade på himlen.

Karin trivs i sin vagn. Hon spanar uppåt, men alltid mest på den som kör. Jag skulle gärna ligga där nere och gosa lite med min dotter. Höra det hon hör. Se det hon ser.

Finns det tvåmeterskärror?

Häpnadskvinnan. För hon ser så häpen ut. Och häpnadsmannen är, som alla vet, den lysande översättningen av ”Stupendous man” från Kalle och Hobbe.