Jag har haft Karin själv i kväll. Lagt henne först, och sedan gjort husliga saker. Inte hetsat så mycket, men fixat med lite av varje de senaste fem timmarna, ett steg i taget. Tvätt, strykning, äppelkräm, mejl, tackkorten för Karins fest. Inte ett enda snabbt handgrepp, allt i en för tidig helgdvala som en motor på lågvarv.

Vid tiotiden vaknade Karin med en liten hostning. Jag hade flaskan klar med urpumpad mjölk, värmde den snabbt, plockade upp den lilla, la ner henne i knäet och gav henne att äta.

Hon spanade upp på mig, åt för fort, rapade som en fjortonåring på en fritidsgård, gnydde och somnade i min famn. Jag tittade på henne och… ja, jag har inget nytt att berätta för er i kväll, i natt. Jag har inte det. Men om någon enda person sitter uppe just nu och läser detta så kan jag väl för dig bara få försöka, så här ännu en gång, att säga vilken på en gång vemodig och intensiv lycka detta lilla barn ger mig?

Sov gott, mammor, pappor och barn. Jag ska lägga mig nu.