I dag ska vi fira Karins första nyårsafton. För ett år sedan var vi nya i vissheten om att vi väntade henne, och vid tolvslaget tittade Hemliga mamman på mig där i den snöfrostiga vänvillaträdgården där vi firade och sa ”gott nytt år, pappa”. En stund jag aldrig glömmer.

L, du vill inte veta vad jag lovade inför mitt föräldraskap. En så lång lista som det skulle bli orkar ingen igenom. Och som Sanna gissar, visst har jag redan gett upp, flera gånger om. Och då ska man komma ihåg att jag har de flesta striderna kvar att utkämpa.

Ett slumpvis urval käpphästar:

* ”Våga, om nödvändigt, låta Karin slå sig, men inte skada sig, när hon upptäcker världen.” Hon har inte börjat krypa än, så hittills är det lugnt. Men med tanke på hur mycket jag bekymrar mig för om hon är för varm eller kall så lär detta bli en tuff match.

* ”Inte vara för petig med att hålla Karin ren.” Inte så att det går ut över hennes matlust, stör hennes lek för mycket, och så vidare. Inte torka av, byta om, förmana stup i kvarten. Men nu står jag där vid skötbordet och försöker peta ut snorkråkor… Karin antyder att jag är en idiot. Jag vet att hon har rätt.

* ”Inga tomma löften eller hot.” Jag kan inte med folk som säger ”om du inte kommer nu så GÅR mamma och LÄMNAR dig här!”. Det gör hon ju inte alls det. Och ungar är inte dummare än att de lär sig det, illa kvickt. Ännu förstår inte Karin mina löften, så här har jag också en frist.

* ”Ingen napp på natten, för då måste man bara stoppa in den när hon tappar den.” Ha. Ha. Ha. Detta höll tills det visade sig att hon somnade så bra med napp. En klen tröst är att jag hade rätt. Om de sover med napp, så måste den stoppas in. Det gör jag nu ungefär en gång i timmen. ÅH SÅ DRYGT!!! /Hemliga m

Miao undrar hur jag känner inför att lämna vardagsföräldraskapet till Hemliga pappan. Är jag rädd att Karin ska ty sig mer till honom?

Nej. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag inbillar mig att jag rentav skulle tycka det vore lite skönt. Just nu börjar det nämligen bli rätt tydligt att Karin är tryggare med mig. Konstigt vore det väl annars, med tanke på hur lite bebisar begriper av det som inte är helt nära dem i tid och rum, och att det är jag som är helt nära henne i tid och rum minst åttio procent av dygnet.

Så jag hoppas – nej, förlitar mig på – att det ska komma en tid när Hemliga pappan inte bara kommer ikapp, utan går om. En tid när han förklarar för mig var pyjamasarna ligger, istället för tvärtom. Om det känns ett litet stygn i hjärtat när Karin surar när jag ska borsta tänderna och bara vill springa till pappa, då hoppas jag att jag minns att var sak (och person) har sin tid…

Jag vet ju att hon kommer älska oss, ”lika mycket”, om det betyder något. När jag var liten älskade min mamma mig och min syster, tog all föräldraledigheten, kunde alla våra kompisars namn, köpte alla julklappar, tog oss till hårfrisörskan alla gånger, och var definitivt den som bäst visste var pyjamasarna låg. Vår pappa älskade oss, lekte med oss, reste mycket i jobbet, och lyssnade med ett halvt öra på vårt tjatter tills vi blev stora nog att säga något intressant. Så olika kan det vara. I dag är de två av mina bästa vänner. De behandlar mig som den vuxna person jag är, och jag älskar dem båda gränslöst. Hur skulle Karin inte kunna göra detsamma med oss? /Hemliga m

Haha! M och Helene undrar hur Hemliga pappan är ”egentligen”. Låt mig säga så här: Jag känner väldigt väl igen honom i den här bloggen. Han tänker såhär, pratar såhär, skrattar och älskar såhär. Han har dessutom väldigt höga ambitioner. Och så kör han huvudet i väggen Verkligheten ibland…

Hemliga pappan är en genvägsmänniska, vilket ibland retar gallfeber på mig. Han säger med något som liknar motvillig förvåning i rösten: ”Jag tycker det är så otroligt roligt att vara pappa, men jag tycker inte att allt man måste göra med Karin är roligt…” Och jag ler, ironiskt eller syrligt eller överseende. För vem vet bättre än tretton-timmar-om-dagen-och-åtta-timmar-om-natten-mamman att inte allt bebisjobb är kul?

Och när Hemliga pappan inte har lust eller ork, eller när han känner sig fantasifull, så tar han genvägar. Ibland med framgång, ibland… utan framgång.

“Morgon I Köket” eller “Så Enkelt Var Det Löst”:

K (på filt på golvet): gurrgurrgurrGURR (”jag-vill-bli-underhållen”-ljudet)
HM: (tvekar om hon ska överge gröttallriken för att underhålla, innan K blir irriterad på allvar)
HP: (sträcker sonika fram en stor fot ovanför K, för att se om den kan roa henne)
K: Blubb-blubb-blubb (nöjda ljud i det att hon undersöker foten)
HP: (läser lugnt vidare i tidningen, då och då viftande med tårna)

“Kväll I Vardagsrummet” eller “Så Enkelt Var Det Inte Löst”:

HP: ”Hon har skrikit i ett sedan jag la henne tjugo över sex.”
HM (hemkommen från mataffären): ”Men hon brukar ju lägga sig sju…?”
HP: ”Ja, men jag var så trött…”

Och Anna: Det mesta som Hemliga pappan lovat, har vi lovat tillsammans. Vi har avfyrat gott om kommentarer av typen ”vi ska aldrig…”, eller ”jag vill verkligen (inte) att våra barn ska…”. De flesta har vi inte behövt äta upp ännu, eftersom de handlar om saker längre fram i Karins uppväxt.

Men Hemliga pappans största egna löfte låter såhär: ”Jag ska göra hälften.” Till att börja med kommer han att vara föräldraledig med Karin exakt lika mycket som jag. Det är en väldigt bra start, tänker jag. Sedan är det upp till oss båda att se till att han uppfyller sitt löfte. Han vill, och jag vill. Jag vill inte bli en mamma som tar över och ”vet bäst” (se min första gäst-text här, situationen med nappflaskan…). Löftet behöver infrias under många, många år. Och det ska gå. Vi är ruskigt envisa. /Hemliga m

Jenny och S frågar om skillnader i livet sedan Karin kom.

Det är klart att man kan dela in livet i före och efter Karin. Men man kan också dela in livet i före och efter skolan/puberteten/mötet med sin livskamrat… eller lite allt möjligt annat. Tycker jag. Naturligtvis har livet ändrats, men de här ändringarna – det är ju de som ÄR livet.

Tre spontana stora skillnader:

* Någon finns i mitt liv som tyr sig till mig, helt oreflekterat. Med tiden kommer det att kallas att hon älskar mig. Hon kommer nästan inte kunna annat, det är liksom inbyggt i henne, det blir det genom alla de här nätterna och dagarna och blöjorna och leendena och sångerna och jollren och lyften i och ur vagn och säng. Att någon hör ihop med mig på ett så kompromisslöst sätt är stort. Skrämmande eller härligt, eller lite av varje. Välj själva.

* Jag får inte gå på toaletten ifred. När i livet hade jag senast sällskap när jag bajsade? Förmodligen när jag var tre eller fyra år gammal. Nu sker det dagligen.

* Jag sover aldrig tillräckligt. Och när jag stannar uppe sent, som nu för att blogga, så är det kört; jag kan inte komma ikapp. Det finns inget ”jag sover väl en stund längre i morgon”. Just nu är Karin ganska högljudd om nätterna, även om hon inte längre behöver matas. Jag har inte sovit en hel natt sedan i maj. Den gång jag gör det, tror jag att jag kommer gå och köpa en flaska champagne så snart Systemet öppnar på morgonen. /Hemliga m

God morgon, alla spädbarn. Jag hoppas ni får gott julklappspapper att prassla med och käka upp!

Hemliga pappan tar lite julledigt ett par dagar. Det är ok, va? På tisdag kommer Hemliga mamman med mer gästbloggande. Kram alla!

Prinsessa undrar vem jag är. Just nu: en mammafunktion, en Karinfamn, en neurotisk men lycklig logistikprofessor. Och samtidigt mig själv, fast liksom lite lagd på is.

Innan Karin kom iakttog jag andra bebismammor. Barnfixerade, ”överplanerande”, osäkra på om pappan verkligen kunde byta/söva/mata på rätt sätt… Nu är jag sådan själv. Jajemen, gott folk! Fråga Hemliga pappan. Han var häromdagen tvungen att tala vänligt men allvarligt till mig när han kom på mig med att dubbelkolla temperaturen i nappflaskan som han värmt.

Men jag har en teori om varför det blir såhär insnöat (när jag känner på mig att jag beter mig dumt så brukar jag trösta mig med en teori): Det är en överlevnadsstrategi. Hur undviker man frustration över att en liten varelse kräver all ens uppmärksamhet? Att hon avbryter varje aktivitet, varje tanke ungefär en gång var tredje minut? Jo, man skär ner på vuxna aktiviteter och tankar, och ägnar sig helhjärtat åt Uppdrag Barn.
Jag har slutat läsa tidningen på morgonen, jag hann ändå aldrig mer än en halv artikel. Istället jollrar jag med Karin över frukostgröten. Tidningen får vänta till hennes sovstund. Telefonsamtal med vänner sparar jag till kvällen för att slippa bli avbruten. Jag handlar kläder på pappatid, för att inte bli besviken över att Karin kanske kräver utomhusrullning just när jag tänkte gå in i provrummet.

Det funkar rätt bra, faktiskt. Ofta är det riktigt trivsamt. Särskilt som jag vet att det tar slut om några månader. Men då måste jag avveckla Fixerade Mamman och plocka fram Vuxna Kvinnan istället… Några tips om hur man bär sig åt? /Hemliga m

Sann historia, helt sann, dessvärre:

Jag sover. Hemliga mamman sover bredvid, och detta är för några år sedan, innan Karin fanns. (Så då var hon väl inte Hemliga mamman då, men vad ska jag kalla henne? Hemliga Frugan?)

Jag vaknar ofta förvirrad om jag vaknar för tidigt. Fattar inte alltid var jag är, hur mycket klockan är och framför allt inte hur jag bör åtgärda eventuella problem. I det här fallet vaknade jag ganska kall, eftersom jag hade gjort en liten vall av mitt eget täcke, som jag backade upp ryggen mot. Min omtöcknade hjärna listar då ut att det finns åtminstone ett täcke till i rummet. Som ligger på damen bredvid. Varpå jag sträcker ut armarna och med något som liknar robotmekanik sänker gripklorna över täcket och – svisch, med ett kliniskt handgrepp har jag snott täcket och lagt det på mig själv! Ha! Nu har jag både den varma gosiga vallen mot ryggen – och täcke över mig.

”Du kan ju inte ta mitt täcke!”, säger min hustru yrvaket.

Mitt svar ligger på ett mycket litet barns nivå och har blivit en liten familjeklassiker:

”Men… jag vill haaa det!”

***

Hemliga mamman är övertygad: i morgon kommer en gästblogg!

Om vi nu ska få Hemliga mamman att gästblogga får vi få ihop fem frågor till henne! Så att hon känner sig motiverad och välkommen. Hon är lite tveksam, märker jag. Kom igen, läsare, vad vill ni veta? Fem frågor till Hemliga mamman här i kommentarfunktionen, så tror jag hon svarar!

Gruppen som babysimmar före oss består av lite större barn. De är så stora att de kan sitta utan stöd, och har nu lärt sig att sitta på bassängkanten. På givet kommando från föräldrarna viker de överkroppen framåt.

De dyker i!

Med huvudet före!

Med ANSIKTET före!

Och blubbar snabbt och lätt upp till ytan, glada och nöjda. Det känns som om man ser ett mirakel. Och igen funderar jag över vår biologiska härkomst, vår naturliga hemvist.

Av vatten är du kommen. Vatten skall du åter bliva. Kanske borde prästerna säga det i stället.

Det här kan låta helt sjukt, men så här tycks det vara:

Karin har gett mig tinnitus. Häromdagen var hon riktigt rödglödgat förbannad. Jag kånkade runt på henne och försökte få henne på bättre humör – lite Norah Jones vid de färgglada bokryggarna i bokhyllan, så länge hon nu går på det enkla tricket – medan hon ylade som en besatt.

Jag tänkte inte närmare på det, men en stund efter att jag hade lyckats få henne lugn hörde jag ett mycket svagt och högfrekvent pip i vänsterörat.

En vecka senare har det ännu inte gått bort.

Nu går jag med en öronpropp i vänsterörat och har motorsågskåpor vid läggning, bara för säkerhets skull. Jag har hört att det kan ta några veckor och sedan ge med sig. Det är väl bara att hålla tummarna.

Ett par av er som läser har mejlat och kommenterat runt Hemliga mamman. Borde inte hon ha en blogg också?

Jag har försökt övertala henne. Ingen framgång.

Men tror ni inte att vi gemensamt skulle kunna övertala henne att gästblogga några dagar…?

Den här speciella känslan att se Karin med hennes farmor och farfar! Jag blir så glad av att se min pappa klirra och blurra och bubbla med Karin. Han är inte nödvändigtvis den klirriga och blurriga typen annars, pappa.

Och min glädje? Ja, det är väl rätt enkelt. Man vill ju göra sina föräldrar glada.

2006 är pappalediga året. På grund av våra respektive arbetssituationer kommer det att ”kosta” oss mer pengar när jag är hemma än när Hemliga mamman är det. Det handlar inte om några jättesummor, men så mycket att vi kommer att märka det över den tid jag är hemma.

Nu funderar jag på vad jag och vi kan göra för att möta det. Jag tycker att det är roligt med kläder, och köper lite mer kläder än jag behöver. Jag skulle nog kunna avstå klädinköp under året faktiskt. Och så måste vi börja planera hur vi handlar mat lite bättre. Vi handlar för mycket och för ofta i den affär som ligger typ närmast. Vi borde bli bättre på projekthandlingar på själadödande stormarknader, helt enkelt.

Eller så borde man kanske kombinera pappatiden med någon typ av extraknäck? Eller skriva Hemliga pappan-bloggtexter tre gånger om dagen i stället för en?

Visst är det något otroligt lättigenkännligt med institutionsmiljöer? En amningsklinik. En mödravårdscentral. Ett BB. Ständigt dessa vita och/eller aprikosfärgade strukturtapeter som man förmodligen kan skura med stålborste utan att de så mycket som rodnar. Ständigt bårder på konstiga höjder. Ständigt samma bleka lutande bokstäver på vänliga A4-papper (ljusgröna eller ljusrosa!) med information.

Jag vägrade cykelhjälm som liten. Det var bara för töntigt.

Nu ser jag till min glädje hur nästan varenda unge – och jag själv med – använder hjälm som den mest självklara sak i världen. En kompis som pluggar till läkare visar mig statistik över skador och olyckor och dödsfall och sambandet med hjälmanvändning. Jag lovar mig själv och honom att inte cykla så mycket som tio meter utan hjälm.

Jag försökte just vänja mig vid tanken på att se Karin i ett Luciatåg om några år. Sjungandes med andra barn, lite osäkra på var de ska fästa blicken och om man sjunger ”gård och stuva” eller ”gård och stuga”. Och så ser jag en kille med brunvita Polarn och Pyret-ränder som är så nervös att han har tuggat en hel salivring på bröstet.

Nej, vänta. Det är ju jag där i ränderna! Jag minns det som om det var i går, fastän det var på 70-talet. Mamma sa att det var gulligt, faktiskt.

Det finns ögonblick då forntiden kommer gående bredvid oss. Och det finns tillfällen då vi inte avvisar den.

Som när vi på långresa i bil kör hem genom natten. Pappa kör, precis som min pappa alltid gjorde. Jag är lik honom. Jag försöker att sitta som han i bilen. Ha hans ansiktsuttryck. Läsa av instrumentbräda, väg och speglar som om det vore något från början komplicerat, men som jag nu behärskar med lätthet. Lite som en pilot.

Jag sträcker bak handen till Hemliga mamman då och då, som sitter med en sovande Karin bredvid sig. Vi håller handen, vi är ensamma på motorvägen, jag kör inte fortare än hundra. Måne och stjärnor och life is an open road, the best story ever told, the endless sky and the deepest sea, life is an open road to me. (Bryan Adams, en av få bra låtar han gjort på senare år.)

Jag gillar den där stunden. Det är jag som ska orka de 35 milen, det är jag som är skarp i blicken i natten och tar ansvar för min familj. Kör tryggt och säkert och med koncentration. Dyrbar last.

Vi har sagt att vi vill vara en familj där det inte alltid är så att pappa kör. Därför delar vi nästan alltid upp det, så mycket det går. Att jag sedan gillar att köra och att Hemliga mamman är helt likgiltig inför det, ja, vad gör man?

Släpper på sin duktighet då och då. Och litar på att jämställdhet inte räknas i kilometer.

Jag har verkligen passerat bajsbarriären flera gånger om. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat bajs med andra föräldrar nu.
Förlåt, världen. Jag ska sluta. Så fort jag kan upphöra helt att fascineras över hur en liten person vars enda matintag är mjölkfärgat kan… JajajaJA. Jag ska sluta.

Uppfostrar jag Karin till att bli flicka? Och sedan kvinna? Eller uppfostrar jag henne till att bli människa?

Jag vill så förtvivlat gärna att det ska vara som den sista frågan antyder: hon blir en person. Kön är inte så viktigt.

Givetvis är det självbedrägeri på alla plan. Man kan inte frigöra sig från det där. Jag funderar mycket på det. Mitt eviga pussande på Karins huvud när jag bär runt på henne, skulle jag pussa en son lika mycket? Eller skulle jag liksom busa mer med en pojke? När vi bäbisbadar – är jag liksom mer ”rar” i rörelserna än vad jag skulle ha varit med en vattenälskande liten grabb?

Jag vet inte.

En gång hörde jag berättas (och det kan givetvis vara en skröna) om en mamma som fick ett barn som hon kallade Kim. Hon berättade inte för någon om Kim var en pojke eller en flicka. Det var Kim, helt enkelt. Och så fortsatte hon så i det längsta, för att försöka göra Kim fri från könsroller åtminstone till en början.

Som sagt. Det kan vara en skröna. Men så otroligt spännande som tankeexperiment – för jag märker ju att Karin i blåa kläder för alla nya bekantskaper, alltid och utan undantag, tas för en pojke.

Karin är en flörtkula. Hon blir helt livsfarlig. Nu har hon lagt sig till med att först skratta, och sedan liksom vicka undan huvudet utan att släppa en med blicken. Lite kokett sådär. Hon är ett charmtroll – och är vid mindre än ett halvårs ålder fullt medveten om det.

Vilket leder mig till en annan och mycket svårare fundering i nästa inlägg som kommer här ovan i morgon.

Vad säger ni mer erfarna föräldrar om det här med potträning redan från sex månaders ålder? Värt ett försök?

Föräldrar skaffar sig uniformer. T-shirts som är bra på att absorbera kräk. Byxor som inte alldeles förstörs av att en påtagligt kort person som just har lärt sig gå kommer tultandes och torkar av sitt snor i knävecket.

Men det mest universella: jeansen. Jag märker att jag alltid har jeans med rätt många fickor och rätt slö passform när jag har en heldag med Karin. Ett par väldigt slitna var nära att gå till klädinsamling härom veckan – men då kom jag och tänka på 2006.

Pappaledighetsåret! Sju månader på heltid och två månader på halvtid, med start i april. Och så hade jag en månad när Karin föddes. Det blir nio månader var för mig och Hemliga mamman – iklädda jeans.

Karin har fått sin första vaccination. Vi funderade inte ens. Det kändes helt självklart.

Någon enstaka gång har jag hört eller läst en berättelse om någon som sägs ha blivit svårt sjuk på grund av vaccinationer – men säg så här: betydligt oftare har jag hört berättelsen om barn som är svårt sjuka i tbc, mässlingen och smittkoppor.

Och jo, som ni förstår var jag då tvungen att lämna ett spermaprov under undersökningarna förra året. I en burk. Jajemen.

Vilket påminner mig om en stunt som den amerikanske ståuppkomikern Jeff Foxworthy brukar dra. Han hade samma problem nämligen. Så här berättar han:

”Jag visste ju vad de ville ha, men jag var inte säker på hur det planerade att göra för att få det. Tänk om jag skulle komma dit och få en Playboy som jag redan hade läst?

Hur som helst. Jag kommer dit. Jag får en burk. Ingen tidning eller så, bara en burk. Men ok, jag har alltid haft bra fantasi så jag gör vad jag måste göra och lämnar tillbaka burken.

Sköterskan tittar förvånat och levererar den klassiska repliken:

– Jösses, det där gör inte vi här! Vi behöver bara ett urinprov!”

Jag vet inte hur noga jag har berättat om hur svårt det var för oss att får Karin. Men det var det. Svårt.

Från att Hemliga mamman slutade med sina p-piller tog det nitton månader innan hon blev gravid. Och då ägnade vi oss åt extremt ambitiösa försök. Vi räknade dagar, vi hade massor av sex på kort tid och upptäckte ett nytt element där: vi skrattade väldigt mycket. (Pröva att kombinera de ungefärliga känslorna: jag älskar dig och vill vara nära dig men jag är så trött att jag kan somna när som helst men extremt besluten att ha sex med dig eftersom vi vill ha barn – du kommer att bryta samman av skratt. Hysteriskt fnittrande troligen.)

Anyway. Det funkade alltså inte i det längsta, och efter många undersökningar kom de på att det var mina swimmers som var slöa. ”De är så många som de ska, men de rör sig tydligen inte mer än de måste”, sa läkaren.

”Ha! Pappa upp i dagen”, sa jag.

Lösningen på problemet var att sänka temperaturen vid testiklarna.

Ispåse i kallingarna?

Nej, bättre upp: en minimal operation, där man leder om blodflödet lite. Den egyptiske läkaren som undersökte mig kunde max 300 ord svenska. Jag frågade om det var ett svårt ingrepp.

”Dy”, sa han med kraftig brytning, ”svårare byta vinterdäck!”.

Ok. Då så. Och han hade rätt, visade det sig – häromdagen åkte jag in till sjukhuset, fick en spruta i ljumsken, blev opererad på cirka en kvart och åkte hem. Nu går jag med lite ska vi kalla det extra värdighet. (Man vill inte ha tre stygn någonstans, men särskilt inte där.)

Och förhoppningsvis ska Karins syskon en dag komma till världen utan att vi behöver vänta lika länge.

I dag kan jag meddela att folk har hamnat här på Hemliga pappan-bloggen genom att på Google skriva in följande olika sökord:

Smeknamn, Modi, barnspråk, al-qaida, tankeläsning, extremt gulligt, karin betyder, Hemligapappan (i ett ord!) samt sist men inte minst: kombinationen snopp och Ellen.

Eh… jaha?

Karin har varit vänlig nog att skaffa sig en dygnsrytm. Hon behöver läggas strax efter sextiden, äter en till två gånger per natt, och är klarvaken från strax före klockan sex på morgonen.

Men läggdags är en kamp.

Ibland, i alla fall. I bästa fall går det att få Karin att varva ner genom att bära runt på henne och gosa lite. Då somnar hon ganska fort utan protester. Men om vi leker och har kul och klockan plötsligt är halv sju?

Då blir det världskrig.

Hon skriker och fäktar så att rumstemperaturen ökar. Vi kör numera med en sillmjölkevariant av femminutersmetoden. Typ… nittiosekundersmetoden. Det vill säga, för er som inte känner till den, att man tydligt säger godnatt och stoppar om, och sedan går ut. Och väntar. Och väntar. Och sedan går in och säger godnatt lika tydligt, utan att lyfta upp barnet, och så ut igen. Tre-fyra gånger brukar räcka för Karin, men det har tagit en halvtimme också. Mer erfarna föräldrar har sagt till oss att det är så otroligt mycket mödan värt att träna in det här redan tidigt.

Vi får hoppas att de har rätt, med tanke på hur en dotters skrik skär i hjärtat.

Tidigare ”Galärslaven”. Men nu säger hon inte ”gl-äääääääärhh, gl-äääääääärhh” längre, utan mer ”m-läääähn, m-läääähn”.

Vi kallar således och följaktligen detta ljudbyte för ”m-läähnnieskiftet”. Vi är nördar, Hemliga mamman och jag.

Gick till jobbet, hängde av mig jackan, tog upp mobilen. Med följde – en napp! En av Karins blåa nappar med en liten glad fisk på. Som ett meddelande till mig själv: mitt barn är alltid med mig. Mitt barn har bara en pappa.

Och nu, fyra minuter in på arbetsdagen, vill jag åka hem!