Kim
Uppfostrar jag Karin till att bli flicka? Och sedan kvinna? Eller uppfostrar jag henne till att bli människa?
Jag vill så förtvivlat gärna att det ska vara som den sista frågan antyder: hon blir en person. Kön är inte så viktigt.
Givetvis är det självbedrägeri på alla plan. Man kan inte frigöra sig från det där. Jag funderar mycket på det. Mitt eviga pussande på Karins huvud när jag bär runt på henne, skulle jag pussa en son lika mycket? Eller skulle jag liksom busa mer med en pojke? När vi bäbisbadar – är jag liksom mer ”rar” i rörelserna än vad jag skulle ha varit med en vattenälskande liten grabb?
Jag vet inte.
En gång hörde jag berättas (och det kan givetvis vara en skröna) om en mamma som fick ett barn som hon kallade Kim. Hon berättade inte för någon om Kim var en pojke eller en flicka. Det var Kim, helt enkelt. Och så fortsatte hon så i det längsta, för att försöka göra Kim fri från könsroller åtminstone till en början.
Som sagt. Det kan vara en skröna. Men så otroligt spännande som tankeexperiment – för jag märker ju att Karin i blåa kläder för alla nya bekantskaper, alltid och utan undantag, tas för en pojke.
Och jag undrar likadant, fast tvärtom. Skulle jag vara mer mjuk om jag hade en dotter?
Comment by Prinsessa — December 10, 2005 @ 4:43 pm
Tycker det där experimentet verkar mer skrämmande än spännande. Snacka om identitetsproblem senare i livet.
Comment by Aron — December 10, 2005 @ 10:04 pm
Jag har då alltid pussat - och pussar fortfarande - min son. Han är snart fyra och börjar att protestera.
Det är inte sorten som avgör, utan mängden kärlek.
Comment by Tommy — December 11, 2005 @ 7:22 am
Vi har en rosa napp till vår 5 veckor gamla son och gissa om vi får kommentarer?! Det kan vara allt från: “Han kommer ju att få men för livet, hö hö hö.” till “Varför har pojken en rosa napp? Tänk om folk tar honom för en tjej?”
Själv tycker jag inte att det spelar så himla stor roll om han har en blå eller rosa napp, huvudsaken är väl att han tycker om den? (säger jag nu, men när vi fick första sonen och maken hade köpt två röda nappar fick jag frispel och skickade tillbaks honom med dem till affären för att byta till “pojkfärg” *s*)
Comment by Filurkens mamma — December 12, 2005 @ 11:21 am
Hej. Intressant tanke. Jag pussar på och gosar mycket med min son. Jag är även ganska busig med honom, och stojar och håller på. Jag är övertygad om att jag skulle göra precis likadant om det var en tjej.
Vi försöker också vara noga med kläder och sådär. Så att inte alla hans kläder är blåa. Och han har både bilar och dockor att leka med (men han tycker i dagsläget lätt bäst om burken med pepparkaksformar). Jag tror inte man skall dra det där förmycket åt andra hållet heller. Det bästa är väl en om ens barn inte reflekterar över könsroller alls. Absolut inte bra att dra med sitt barn i trista invanda mönster. Men inte heller bra om ens barn pratar könsroller och ansvarsfördelning vid tre års ålder.
Mitten är bäst!
Comment by Herr R — December 12, 2005 @ 8:55 pm
Intressant! Jag tror på att kontakt och kärlek kan överösas i mängder. Som ovan så väljer/markerar barnet att “nu är det nog pappa”. Vår son är som sagt innan 1 år och 8 månader. Jag kan inte sluta att pussa på honom. Vi gör det ju för att få någon form av tillfredställelse. Eller hur?
Jag tycker det är fint med föräldrar som vågar visa sin kärlek till sina barn.
Får vi en dotter om 2 månader så ska hon få exakt samma kärlek och uppmärksamhet. Likaså om det blir en pojke till!
// Halv-hemliga pappan!
Comment by Halv-hemlig pappa! — December 13, 2005 @ 1:08 pm
Vi kan nog aldrig befria oss från invanda roller. Men; vitsen är väl att göra som du gör; tänka på det hela, fundera och vara uppmärksam på HUR vi agerar. Ingen är fri från fördomar om hur kön (och en massa annat) “ska” vara, men skillnaden är när man är uppmärksam och märker när man agerar olikt beroende på kön. Den dagen när du reagerar lite överraskat över att Karin vill börja med tex boxning- det är då skillnaden på dig och andra kommer fram. Om du fortsätter vara överraskad och lite negativt inställd eller rannsakar dig och tänker “men, oj, nu blev jag överraskad! Tänk, där fick jag på moppo av mina egna förutfattade meningar!”
Comment by Anna — December 13, 2005 @ 8:56 pm
Fast helt ärligt: Karin kommer inte att få börja med boxning. Och det kommer inte eventuella framtida söner heller. Det är en sport som går ut på att man slår varann i huvudet, och det är barbari i mina ögon.
Comment by hemligapappan — December 14, 2005 @ 6:54 am
Många av er verkar på allvar tro att ni inte gör någon skillnad på pojkar och flickor. Men… som på allt annat så har det forskats på saken och jo… typ 95% av alla behandlar tom sina spädbarn tuffare om de är killar…
Comment by lillsyrran — December 15, 2005 @ 9:04 am
*fniss* Jadu, hemliga pappan, jag tycker nog du gör rätt i att försöka förhindra just boxningen. I all hast var det en mer typisk “killsport” jag kom på bara.
Comment by Anna — December 17, 2005 @ 10:49 pm
Min syster har tvillingtjejer och min syster tar på den ena “tjejfärg” och den andra “killfärg” bara för skojs skull. Alla som de möter i t.ex. affären frågar alltid, slår aldrig fel, om det är en pojke och en flicka. Varför tror alla att bara killar har t.ex. blått? Förövrigt är tvillingarna enäggs och man ser tydligt på dem att de är just enäggs, vart får folk ifrån då att de är en av varje?
Comment by Nyx — December 17, 2007 @ 11:49 pm