Det finns ögonblick då forntiden kommer gående bredvid oss. Och det finns tillfällen då vi inte avvisar den.

Som när vi på långresa i bil kör hem genom natten. Pappa kör, precis som min pappa alltid gjorde. Jag är lik honom. Jag försöker att sitta som han i bilen. Ha hans ansiktsuttryck. Läsa av instrumentbräda, väg och speglar som om det vore något från början komplicerat, men som jag nu behärskar med lätthet. Lite som en pilot.

Jag sträcker bak handen till Hemliga mamman då och då, som sitter med en sovande Karin bredvid sig. Vi håller handen, vi är ensamma på motorvägen, jag kör inte fortare än hundra. Måne och stjärnor och life is an open road, the best story ever told, the endless sky and the deepest sea, life is an open road to me. (Bryan Adams, en av få bra låtar han gjort på senare år.)

Jag gillar den där stunden. Det är jag som ska orka de 35 milen, det är jag som är skarp i blicken i natten och tar ansvar för min familj. Kör tryggt och säkert och med koncentration. Dyrbar last.

Vi har sagt att vi vill vara en familj där det inte alltid är så att pappa kör. Därför delar vi nästan alltid upp det, så mycket det går. Att jag sedan gillar att köra och att Hemliga mamman är helt likgiltig inför det, ja, vad gör man?

Släpper på sin duktighet då och då. Och litar på att jämställdhet inte räknas i kilometer.