Prinsessa undrar vem jag är. Just nu: en mammafunktion, en Karinfamn, en neurotisk men lycklig logistikprofessor. Och samtidigt mig själv, fast liksom lite lagd på is.

Innan Karin kom iakttog jag andra bebismammor. Barnfixerade, ”överplanerande”, osäkra på om pappan verkligen kunde byta/söva/mata på rätt sätt… Nu är jag sådan själv. Jajemen, gott folk! Fråga Hemliga pappan. Han var häromdagen tvungen att tala vänligt men allvarligt till mig när han kom på mig med att dubbelkolla temperaturen i nappflaskan som han värmt.

Men jag har en teori om varför det blir såhär insnöat (när jag känner på mig att jag beter mig dumt så brukar jag trösta mig med en teori): Det är en överlevnadsstrategi. Hur undviker man frustration över att en liten varelse kräver all ens uppmärksamhet? Att hon avbryter varje aktivitet, varje tanke ungefär en gång var tredje minut? Jo, man skär ner på vuxna aktiviteter och tankar, och ägnar sig helhjärtat åt Uppdrag Barn.
Jag har slutat läsa tidningen på morgonen, jag hann ändå aldrig mer än en halv artikel. Istället jollrar jag med Karin över frukostgröten. Tidningen får vänta till hennes sovstund. Telefonsamtal med vänner sparar jag till kvällen för att slippa bli avbruten. Jag handlar kläder på pappatid, för att inte bli besviken över att Karin kanske kräver utomhusrullning just när jag tänkte gå in i provrummet.

Det funkar rätt bra, faktiskt. Ofta är det riktigt trivsamt. Särskilt som jag vet att det tar slut om några månader. Men då måste jag avveckla Fixerade Mamman och plocka fram Vuxna Kvinnan istället… Några tips om hur man bär sig åt? /Hemliga m