Haha! M och Helene undrar hur Hemliga pappan är ”egentligen”. Låt mig säga så här: Jag känner väldigt väl igen honom i den här bloggen. Han tänker såhär, pratar såhär, skrattar och älskar såhär. Han har dessutom väldigt höga ambitioner. Och så kör han huvudet i väggen Verkligheten ibland…

Hemliga pappan är en genvägsmänniska, vilket ibland retar gallfeber på mig. Han säger med något som liknar motvillig förvåning i rösten: ”Jag tycker det är så otroligt roligt att vara pappa, men jag tycker inte att allt man måste göra med Karin är roligt…” Och jag ler, ironiskt eller syrligt eller överseende. För vem vet bättre än tretton-timmar-om-dagen-och-åtta-timmar-om-natten-mamman att inte allt bebisjobb är kul?

Och när Hemliga pappan inte har lust eller ork, eller när han känner sig fantasifull, så tar han genvägar. Ibland med framgång, ibland… utan framgång.

“Morgon I Köket” eller “Så Enkelt Var Det Löst”:

K (på filt på golvet): gurrgurrgurrGURR (”jag-vill-bli-underhållen”-ljudet)
HM: (tvekar om hon ska överge gröttallriken för att underhålla, innan K blir irriterad på allvar)
HP: (sträcker sonika fram en stor fot ovanför K, för att se om den kan roa henne)
K: Blubb-blubb-blubb (nöjda ljud i det att hon undersöker foten)
HP: (läser lugnt vidare i tidningen, då och då viftande med tårna)

“Kväll I Vardagsrummet” eller “Så Enkelt Var Det Inte Löst”:

HP: ”Hon har skrikit i ett sedan jag la henne tjugo över sex.”
HM (hemkommen från mataffären): ”Men hon brukar ju lägga sig sju…?”
HP: ”Ja, men jag var så trött…”

Och Anna: Det mesta som Hemliga pappan lovat, har vi lovat tillsammans. Vi har avfyrat gott om kommentarer av typen ”vi ska aldrig…”, eller ”jag vill verkligen (inte) att våra barn ska…”. De flesta har vi inte behövt äta upp ännu, eftersom de handlar om saker längre fram i Karins uppväxt.

Men Hemliga pappans största egna löfte låter såhär: ”Jag ska göra hälften.” Till att börja med kommer han att vara föräldraledig med Karin exakt lika mycket som jag. Det är en väldigt bra start, tänker jag. Sedan är det upp till oss båda att se till att han uppfyller sitt löfte. Han vill, och jag vill. Jag vill inte bli en mamma som tar över och ”vet bäst” (se min första gäst-text här, situationen med nappflaskan…). Löftet behöver infrias under många, många år. Och det ska gå. Vi är ruskigt envisa. /Hemliga m