Miao undrar hur jag känner inför att lämna vardagsföräldraskapet till Hemliga pappan. Är jag rädd att Karin ska ty sig mer till honom?

Nej. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag inbillar mig att jag rentav skulle tycka det vore lite skönt. Just nu börjar det nämligen bli rätt tydligt att Karin är tryggare med mig. Konstigt vore det väl annars, med tanke på hur lite bebisar begriper av det som inte är helt nära dem i tid och rum, och att det är jag som är helt nära henne i tid och rum minst åttio procent av dygnet.

Så jag hoppas – nej, förlitar mig på – att det ska komma en tid när Hemliga pappan inte bara kommer ikapp, utan går om. En tid när han förklarar för mig var pyjamasarna ligger, istället för tvärtom. Om det känns ett litet stygn i hjärtat när Karin surar när jag ska borsta tänderna och bara vill springa till pappa, då hoppas jag att jag minns att var sak (och person) har sin tid…

Jag vet ju att hon kommer älska oss, ”lika mycket”, om det betyder något. När jag var liten älskade min mamma mig och min syster, tog all föräldraledigheten, kunde alla våra kompisars namn, köpte alla julklappar, tog oss till hårfrisörskan alla gånger, och var definitivt den som bäst visste var pyjamasarna låg. Vår pappa älskade oss, lekte med oss, reste mycket i jobbet, och lyssnade med ett halvt öra på vårt tjatter tills vi blev stora nog att säga något intressant. Så olika kan det vara. I dag är de två av mina bästa vänner. De behandlar mig som den vuxna person jag är, och jag älskar dem båda gränslöst. Hur skulle Karin inte kunna göra detsamma med oss? /Hemliga m