Jag är liten och åker bil med pappa. Vi hör nyheterna på radio, det är i slutet på sjuttiotalet och jag är alltså inte ens fem år. Ekorösten – jag svär att det är Kurt Lindberg som läser nyheterna, han med den nasala speciella tonen – berättar om det tilltagande bensinkriget. Han säger något om hårt pressade priser, men det hör jag inte. Jag hör bara bensinkrig. Ser för mig hur man står på Esso på ena sidan vägen och på Texaco på andra sidan, med bensinsprutorna i högsta hugg och sprutar bensin över de fredliga bilister som passerar.

”Är det bensinkrig inne i stan också”, undrar jag, vilket pappa förstrött bekräftar.

Jag avråder bestämt från vidare färd, och pappa får småskrattande förklara.

En annan gång lyssnar jag på en Tintin-kassett, och hör Tomas Bolme berätta att den svekfulle ingenjör Wolff blivit mer och mer insyltad. Och jag tänkte mig medlidsamt att det onekligen borde bli besvärligt för vem som helst, om någon försöker dränka en med sylt. Så där fortsatte det. Om ett ord gick att bokstavstolka så gjorde jag det.

Vilka är era roligaste missförstånd av ord som barn?

Det är svårt att få nog av söta barnbilder. Av alla jag har sett på barn jag inte känner finns en speciell bild i mitt minne: mina sparade tvillingar. Jag klippte ut dem ur morgontidningen när jag var kanske sexton. De var bara för söta. De såg ut som om de låg och… ja, språkades vid. Pratade lite om ditt och datt, inget allvarligt eller särskilt så precis, men en stunds prat i pausen medan man väntar på bussen eller så. En av dem hade sin hand lagd över den andra handen på ett mycket vuxet sätt. Åtta månader gamla, kanske, ljusa i hyn och med mörkt bruna ögon. Gula kläder. Jag la den där bilden lite gömd under mitt skrivbordsunderlägg.

Och vet ni vad?

Jag har kvar den! Den är fortfarande för söt för att slänga bort. Och de där tvillingarna måste vara i tonåren nu. Haha. Jag är verkligen inte ung alls.

Här är omslaget! Stort tack till Henrik som fixade det tekniska! (Det ni ser är bara själva framsidan. Tillkommer gör förstås en baksida, där barnets ögon syns överst, och så är det text nedanför, och så innerflikar där det finns citat från andra bloggare och en ultrakort biografi på mig.)

***

I går fick jag se förlaget Forums katalog över hela höstutgivningen. Där presenteras alla böcker med några rader och bild på omslaget och så. Den är fin, och jag fick dela uppslag med Mian Lodalen och Kajsa Ingemarsson, direkt efter Camilla Läckberg, som jag förresten har sett länkar hit. Det kommer folk till den här bloggen varje dag den vägen, det kan man se i Blogsomes smarta verktyg. Man kan också se vad folk har googlat på och hamnat här. (I går hade någon googlat “Hemliga pappan + omslag”… Nyfiken i en strut!)

En annan pappabok har just kommit ut. På den här platsen recenseras den.

Vad fasen har jag gett mig in på…?

***

Hemliga pappan-boken kan man nu bevaka för köp hos både Adlibris och Bokus (direktlänkar). Och då kan det väl vara dags att ni får se omslaget, eller vad säger ni? Ah, en liten cliffhanger. Jag länkar till omslaget i morgon…

***

Och i dag: grattis på födelsedagen, Hemliga farmorn!

En grej som verkligen har blivit sämre i mitt liv sedan jag blev pappa:

Maten.

Jag gillar verkligen att laga mat, och att äta den. Men nu finns mindre tid och mindre energi. Halvfabrikaten blir vanligare. Snabbmakaroner är vid sidan av bröd, kött, mjölk och ketchup ett av baslivsmedlen, typ. Därför, go’vänner, är det med stor glädje jag nu kan berätta att jag för första gången har handlat och ätit fullkornssnabbmakaroner! Snabbt OCH hälsosamt! Fantastiskt! Det känns som om någon har produktutvecklat för mig och en miljon andra småbarnsföräldrar.

Den som vet vad jag inte borde missa i matväg på temat snabbt OCH hälsosamt får gärna göra mig och andra läsare tjänsten att berätta…

I sovrummet har vi en gammal taklampa med vita fransar runt kanten. Fransarna har blivit Karins nya kompisar. Inget slår just nu att fara runt under lampan så att fransarna killar på pannan. Att döma av hur det känns på utsidan i mina armar är det säkert jättebra träning för någon av mina jätteviktiga muskler också.

Vilket ögonblick som helst nu skickar jag det supersuperslutgiltiga manuset till förlaget. Det händer fortfarande att jag är inne och panikpetar i texter, stryker, lägger till, delar upp onödigt långa meningar.

En text slängde jag helt. Den är ett hopkok av texter som har funnits här på bloggen, och jag tyckte att det fanns ett tema av tillhörighet som man kunde göra till en boktext.

Men i stället blev den lite ofokuserad. Vagt flummig. Så ut åker den (och jag ändrar mig inte fler gånger!) med öronen först. Ni får läsa den här, så får vi se om ni tycker att det var ett bra eller ett dåligt beslut att den inte får vara med:

När det kommer brev med Karins namn på, för- och efternamn, så känns det ännu overkligt. Hon ingår! Hon är en egen person!

Då Karin var ett par månader gammal kom en väldigt fin försändelse: ett brev om att Karin är välkommen till stadens bibliotek för att hämta en bokgåva. En bokgåva, från det allmänna! Så fint! Att staden och människorna tillsammans fortfarande gör sådant. Ett annat brev är adresserat till min dotters ”målsman”. Ett ord jag associerar med Kulla-Gulla och barnhemsbarn som auktioneras ut för omvårdnad till lägstbjudande.

Skatteverket var först i kön av offentliga gratulanter. De uppvaktade med ett nytt och fint personnummer, och ville ha ett namn i retur. Så blir vi en del av samhället, samtidigt som Karin träffar andra bäbisar, tittar tyst och nyfiket i det längsta, och ger en liten signal. Ett pip, ett tjut, en klapp. Något som visar: hej, bäbiskollegan, kul att ses! När jag håller henne framför spegeln tittar hon först på sig själv, sedan på bilden av mig, sedan direkt på mig. Kanske är det då hon skaffar sig en första uppfattning om ett sammanhang, att människorna omkring henne är lika med livet. Hennes föräldrar får nöja sig med att dra sådana slutsatser av ett fönsterkuvert.

I nattningsrutinen ingår en liten tvättprocedur de kvällar då Karin inte badar. Av med kläder och blöja, och så får hon stå i handfatet medan ljummet vatten spolar över fötterna. Hon älskar det, att plaska i vattnet och bli gnuggad under fotsulorna tills hon skrattar. Och så tittar hon upp och möter min blick i spegeln, varpå hon böjer huvudet ännu längre bak för att se mig uppochner i stället.

Sedan tvättar vi händerna, och så sedan blir det frottégnugg på skötbordet. Ofelbart ett skratt till när man torkar av ansiktet och särskilt dubbelhakan med en ljummen tvättlapp. Slutligen, för att maximera myset, brukar jag nöja mig med att sätta på blöjan på skötbordet. Pyjamasen leker vi på i våra sängar, lite stilla och lugnt. Sedan godnattpuss till den av oss som inte lägger henne. Ibland nynnar vi något för henne båda två. Sedan sova – och inse att det inte är utan att man själv vill ha ett eget handfat att plaska i. En duschkabin är helt enkelt inte samma grej.

Barn har roligare läggningsrutiner! Reclaim!

Det är alltså så att jag har börjat vara pappaledig nu. De två första månaderna jobbar jag två långa dagar i veckan, och är pappaledig tre. En bra liten om- och inställningsperiod för Karin och för både mig och Hemliga mamman. (Sedan ska jag vara hemma på heltid resten av min pappatid, vilket kommer att göra att vi är hemma totalt nio månader var.)

Efter de tre första dagarna skulle jag till jobbet en torsdagsmorgon. Det var ju terror! Karin fortsätter att vara glad och underbar. Jag vill inte vara ifrån henne. Den där första morgonen då jag skulle jobba testade jag med en annan blöjbytarsång än den här, nämligen Stevie Ray Vaughans ”The house is rockin’”. Karin kissade på mig som tack. Inte konstigt kanske att man längtar hem och längtar till vår heltidstid.

Den senaste tiden har jag sett två löpsedlar som jag har svårt att glömma.

Först Svenska Dagbladet som kör ”Dyrt med baby”. En idiotisk löpsedel, delvis för att den är felaktig, delvis för att den är felstavad.

Ett: Det heter bäbis.

Två: Det enda dyra med att ha barn är den eventuella förlorade arbetsinkomsten om man inte längre jobbar heltid. Från och med i sommar är maxbeloppet i föräldraförsäkringen 80 procent av 33 000 spänn, vilket alltså gör det till en rätt billig affär för de allra flesta att vara hemma.

Tre: Om man köper svindyra nya grejer är det dyrt med barn. Om man inte gör det, utan nöjer sig med billigare alternativ och begagnat då det är läge, då är det inte särskilt dyrt. Karin är ännu inte ett år, och den totala summan som vi har köpt grejer och blöjor till henne för är kanske 10 000 kronor. Och varje månad får man cirka en tusenlapp i barnbidrag.

Det gör mig så irriterad att Svenskan bestämmer att det är dyrt och därmed dåligt för våra viktiga liv som jobbande konsumenter att skaffa barn. När det inte måste vara det.

Den andra löpsedeln som jag inte glömmer fanns hos Metro den 6 april. ”Pappalediga lever längre”. Ha! I knew it!

Sitter hemma sjuk en dag och ser Oprah. Allvar, ser Oprah. Jay Leno är där som gäst, och de pratar om en fantastisk liten tjej som heter Abbey. Abbey kommer inspringande. Hon är sex år, och en mästare på att memorera långa stycken text.

Utöver det charmig som bara den, och rolig.

Jag börjar fundera på hennes föräldrar. Hur hårt driver de henne för att hon ska kunna hela ”the declaration of independence”, som inte precis är kort eller skriven på ett tillgängligt språk, och hur mycket vill hon själv?

Som jag har skrivit tidigare finns det bara en färdighet som jag absolut och villkorslöst vill ge Karin: pianospel. Musiken börjar där. Både jag och Hemliga mamman är musikintresserade, och jag vill ge Karin alla chanser att utveckla ett eget sådant intresse utan att pressa henne eller ta glädjen ur det.

När jag själv var sex år var jag säker på att jag ville börja spela. Och det fick jag. Sedan var det tråkigt varje vecka i fem år, och som jag redan har berättat var det tack vare min mamma som jag fortsatte. Hon lyckades övertyga mig om att någon känd pianist hade tackat sin mamma jättemycket för att hon hade tjatat på sonen att fortsätta.

Jag köpte alltså det, märkligt nog.

Men i dag är det precis så det är: jag är otroligt tacksam för att jag inte ”fick” sluta.

Så hur hittar man rätt balans mellan färdighetsträning och leklust? Det blir nog svårare än projekt potträning.

Som ni vet älskar jag grönsaker, medan jag hatar frukt. Persikor i sockerlag kan gå an, annars får det vara.

Matade just Karin med en liten förmiddagsfika: mosad banan och rivet päron. (Och ett kex med messmör på, världens äckligaste pålägg efter mesost, men det hade Hemliga mamman smugit dit. Det gav jag naturligtvis inte till Karin. Hemliga mamman som bitvis har växt upp betydligt närmare polcirkeln än jag får göra sitt smutsiga norrländska jobb själv.)

Men hur det var såg det där fruktmoset rätt… ja, gott ut! Så jag bestämde mig genast för att åt mig själv tillreda en klassisk svensk mild och fin frukträtt:

Milkshake!

Så med en banan, en skärva päron, en näve russin, en massa mjölk och vaniljglass och honung har jag just gjort dagens hittills bästa mellanmål.

Hemliga mamman (som inte är diabetiker) fick så klart ett eget glas. Hon sniffade och smakade:

”Tjena. Var la jag mitt insulin?”

…om en liten stund går besöksräknaren över 200 000. Jag fattar fortfarande inte, och är fortfarande så himla glad att ni finns som vill läsa och kommentera. Natti!

En dag då jag är själv med Karin – det är inte ens en dag utan bara en lång eftermiddag – är vi dåligt i fas med varann. Hon vill äta tidningen, jag vill läsa den. Hon vill bli buren, jag vill sitta ner. Jag vill att hon ska äta gröt, hon vill kasta den på golvet. Och så vidare.
Den stora stora fysiska tröttheten klubbar ner mig, och till slut henne också.

Jag skriver det här när hon utmattad somnat på en fäll på golvet. Jag har lagt en röd handduk över henne från midjan och ner, och gosat upp spökfilten (små söta vita spöken på grå bakgrund) runt hennes huvud. Hon småsnarkar.

Som det hette i ”Vänner” på tv: att vara förälder är underbart, särskilt när man har ett sådant här ögonblick med sitt barn. ”But before you know it, they’re awake again…”

Ibland läser man om män i sextioårsåldern som blir pappor, ofta för andra gången, andra vändan. Jag läser cyniskt in en vilja till att ”göra om och göra rätt”. Ofta har jag säkert fel. Jag vet hur underbart det är att få barn, jag klandrar ingen som vill det.

Men hur orkar de?

Hur orkar de, allvar, hur i HELVETE orkar de?

Jag har bra ork. Inget fel på min generella energi. Men den trötthet som jag ibland kan känna är bara bisarr. Sömnstörd, utkörd, slutkörd.

Jag har nog på sätt och vis underskattat det. Underskattat mitt behov av vila. Och så det som är allra svårast att se: jag är över trettio nu. Man orkar betydligt mycket mer när man är tjugofem. Jag skojar inte när jag säger att jag känner skillnaden. Hur ska det då inte vara för sextioårspappor? Har vi rent av någon sådan i läsekretsen?

Har nu gett underlag till förlagets säljavdelning, som ska ansvara för att boken kommer ut till alla bokhandlare och så vid släppet den 23 augusti. Det var kul. De ville ha lite information om mig och boken på ett papper. Det fick de. Rubriken jag satte på pappret var samma som det här blogginlägget har. Jag är en sån gränslös sell-out. Men jag har i alla fall sagt att jag inte ställer upp på några som helst bilder med Karin, inte till bokomslaget och inte i några andra eventuella sammanhang heller, till pr-människornas besvikelse. Någon jäkla måtta får det vara.

När vi bäddar sängen på morgonen lägger vi Karin på ena sidan och pratar och jollrar med henne medan vi gör i ordning ena sidan. Sedan lägger vi henne på andra sidan och gör klart där. Och slutligen överkastet – som man då till Karins enorma förtjusning kan lägga på henne. Hon ligger under det tunna gräddvita överkastet och väntar på att vi ska rycka undan en flik och yla ett ”tittut!”.

Det är väl så här man får göra: lura barnen att vardagens sysslor bara är en lek.

När slutar de gå på det…?

Kolla här, en vän i USA mejlar en fantastisk story om att bli tvåbarnsförälder över en natt:

After several years of trying to have children of our own, Graeme and I decided adopted was the route for us. We just didn’t know how we wanted to go about it - if we wanted to stay in the US, ages, etc… We thought about it long and hard and decided to apply for a sibling group within the USA. Last May we started the paperwork, completed our home study, classes, etc…

Since then, we’ve been waiting…and waiting…and waiting…

Until Wednesday when our social worker called us and told us we’d be selected for two very special little girls in Oklahoma! The girls had been in foster care since Sept 2005 and something happened in the foster home that caused them to be taken out quickly and placed in an emergency shelter.

We still don’t know what that something was.

However, they do not like to keep the children in shelters for a long time so they asked if we’d be willing to take them right away. Of course we said, YES…WHEN…WHERE…can we go get them NOW????

I made a mad dash to Babies R Us after work, bought car seats, diapers a few pieces of clothing and we headed down the road to pick up our new little girls. Their parents relinquished their rights without any hesitation and have declined to appeal the judge’s verdict. The girls were taken away due to environmental neglect and have had no history of abuse (physical, sexual, mental, etc). Both are beautiful, healthy & right on target for their age.

From the moment we met these precious little girls, we fell in love! There was an immediate bond between the girls, Graeme & I and the adjustment has been amazingly smooth. On their own accord, they started referring to us as mommy & daddy from day 1.

På vilka sätt kan man skämma bort ett barn? Jag vet inte, det finns väl många sätt. Jag fick ofta höra att jag var bortskämd som liten, och det var jag nog.

Karin skäms bort genom att vi bär henne lite för mycket. Timmarna mellan fem och sju på kvällen, efter eftermiddagsluren och inför nattläggningen kan bli lite kämpiga annars. Mycket underhållning krävs; att ligga och filosofera på en fäll på köksgolvet duger sällan.

Jag funderar på om vi har gett efter för lätt. Om vi har låtit henne få sin ”bärmignu”-hyperventilering få för stort inflytande. Kanske.

Jag är ju själv ett äldstabarn, ett så otroligt typiskt äldstabarn. Hemliga mamman likaså. Risken att Karin blir det också, van vid sina föräldrars uppmärksamhet och säkert lillgammal så in i bänken, är väl mer än överhängande.

Men att hålla Karin nöjd är svårt! Ibland, särskilt halvsittande i vagnen eller hängande i selen, är hon hur glad som helst. Annars kräver hon uppmärksamhet. Mycket uppmärksamhet. Men jag vet inte, jag har liksom inte riktigt nerver att låta henne vara missnöjd några längre stunder. Dålig karaktär. Dålig motståndskraft. Bortkollrad.

Jag talar med en man i sextioårsåldern om föräldraskap. Han suckar leende när jag säger att jag står i begrepp att inleda min föräldraledighet, nio månader, hälften var.

”Så tänkte man ju tyvärr inte på min tid”, säger han.

Sedan är han tyst en stund innan han säger halvt till mig och halvt ut i luften, och lite är det som i en film:

”Och nu ringer hon ju knappt.”

Ni vet skryttexten som står på baksidan av en bok? Den får man skriva själv! Hahaha. Man kan ju påstå vad som helst. Jag har citerat några av texterna i boken och lagt på några rader om hur otroligt fantastisk läsning som väntar för den som läser. ”Man får inte skämmas”, sa en person på förlaget, och det har hon rätt i. Men det är ju lika bra att ni stammisar får veta hur det verkligen går till…

På infliken vid framsidan fanns mer plats, så där fick jag citera några bloggare som har skrivit snälla grejer om mig. Så nu finns några bloggcitat där. (Vilka jag har citerat? Säger jag så klart inte! Ni får väl se!)

Nu är vi helt klara med hur Hemliga pappan-bokens omslag ska se ut! Kasst nog kan jag inte lägga ut bilder här, men jag kan förklara:

Boken blir liten i formatet, ganska låg och smal, men med hårda pärmar.

Bakgrundsfärgen är blågrön. Hela omslaget består av en bild på en man med en bäbis på axeln. Han har ryggen mot kameran, så det man mest ser är barnets ögon. Mot bakgrund av pappans kläder står boktiteln i rött.

Rent, snyggt och tydligt. Känns helt ok.

Formgivaren på förlaget skickade mig en massa olika utkast, men det första var bäst, och med lite småfix har vi bestämt oss för det. De är väldigt schysta mot mig och noga med att jag ska tycka att allt är ok. Känns väldigt bra – jag pratade med en person som gav ut en bok för två år sedan och plötsligt såg den tryckt med ett omslag han aldrig hade sett.

Häromdagen kände jag plötsligt: jag är klar. Boken är klar. Eller åtminstone: nu ska jag inte skriva mer.

Manuset består i detta nu av cirka 60 texter som i de flesta fall är lite längre än ett genomsnittligt blogginlägg. Ibland rätt mycket längre. Totalt lite över 100 000 tecken; jag gissar att det blir 150 sidor i det format vi har bestämt.

Det är alltså färdigskrivet. Men det betyder inte att det är klart. Nu ska först en kompis och sedan en annan kompis tröska igenom det och säga vad som inte håller.

Och så länge vill jag gärna att ni som läser här kollar nedanstående bearbetade bloggtext, den text i manuset som jag är kanske mest tveksam till. Frågan är om detta ska med i boken överhuvudtaget, eller om det är för spretigt för en samlad bloggtext. Ni som har läst noga märker att den här texten är sammanlödd av bloggdelar. Spara eller slänga? Den har titeln “Amningsfascism”.

En god vän har blivit mamma nästan samtidigt som jag blev pappa. Hon gillar inte att amma, men har sin sons bästa för ögonen och tänker göra det så länge det behövs.

På tvåmånaderskontrollen frågar hon den vänlige läkaren i 55-årsåldern hur länge man rekommenderar helamning. Tror ni han bara kunde svara på det, rakt upp och ner? Min vän fick sig en föreläsning – och blev givetvis rätt ledsen på kuppen – om anknytning och allergier och allt sådant som hon redan vet. En enastående förolämpning. Som om hon skulle kompromissa med sin sons hälsa av bekvämlighet.

Men det klart, är man ung och har färgat hår och coola kläder, då ser man väl ut som en mamma som blev mamma för tidigt och inte riktigt pallar. Läkaren trodde att han visste vad han såg. Han såg fel.

***

Min farfar, som var bonde, frågade häromdagen ”finns det mjölk?”, och jag tycker att det var fint att han sa just så. Inte ”fungerar amningen?” eller ”äter Karin bra?” utan i stället på sitt sätt. Och svaret är att det gör det. Jag hade ingen aning om amningens kraft, på gott och ont. Hemliga mamman tycker att det är helt okej att amma, men hon har bitvis haft mycket ont. Karin hade dessutom en vana att smacka lite när hon äter, och vi oroade oss för att hon skulle få i sig onödigt mycket luft. Vi hälsade på hos en amningsklinik och fick lite goda råd. Inga dogmatiker bland personalen, som man annars så ofta får höra om, och som jag kanske hade förväntat mig. För lite är det som om man inte får intellektualisera amning med mindre än att man tar risken att bli stämplad som… ja, vad ska vi ta, antifeminist? Barnamördare? Lite är det som om man inte får intellektualisera saker som rör barnen, som en diskussion om föräldraförsäkringen, för att ta ett annat exempel, och inte heller frågor om vaccin, bärsjalar, dagisstart eller ens frågan om ens barn ska ha napp. Taggarna är så taggiga. Diskussionen så grovhuggen.

Det är lätt att förstå de känslomässiga skälen – just att det handlar om våra barn och så – men kan man inte lika mycket kräva intellektuell stadga som känslomässig av en förälder?

Hemliga mamman och Karin fortsatte träna. Till slut hittade de den bästa tekniken, och Karin ammade nöjt fram till sin sjumånadersdag. Då kom hon på att det roligaste ändå är att äta vid bordet, med resten av gänget, och slutade tvärt.

***

Men tro inte att amningen inte kan skapa oförglömliga ögonblick: Hemliga mamman lyckades kortsluta sin mobil – med bröstmjölk! Jag garvar fortfarande.

Om jag ska vara lite snällare mot den engelska tidskrift jag så nesligen hånade i föregående inlägg:

Den innehåller några intressanta intervjuer med barnexperter. Psykologer och andra. Det är väl som vanligt: om man orkar med att lyssna och samtidigt sila lite, så får man kanske med sig något utan att bli alldeles tyngd av all välvilja.

Mest intressant av allt är de fyra experter – hur de nu har förtjänat det epitetet – som får svara på identiska frågor om barnuppfostran. Alla fyra, män och kvinnor, säger mycket bestämt att pojkar och flickor av naturen är olika. Vill leka olika lekar, vill växa upp på olika sätt, att vi gör fel om vi motarbetar dem.

Jag vet inte precis om jag håller med, eller så kraftigt protesterar heller för den delen. Men jag konstaterar att i mina svenska öron låter det där som något som svenska debattörer skulle äta upp till frukost. Man blir påverkad av debatten man hör, den saken är klar.

För vad tror jag, egentligen, om de barn jag känner? Det är rätt många ungar vid det här laget, många av dem har riktigt vettiga föräldrar. Skulle alla dessa pojkar jag känner som vägrar att leka med något annat än bilar, bomber och dinosaurier vara offer för en pådyvlad könsroll? Alla, utan undantag? Skulle denna könsrollspådyvling vara det absolut enda skälet till att de vill leka på sitt sätt? (Varför vill då en femårig kille jag känner bara ägna sig åt matlagning och blommor, samt helst använda prinsesskor?) Och flickorna, exempelvis de två kompisarna som nu är sex år gamla, och som har lekt prinsessa så länge jag minns? Är de lurade att vilja det?

Jag vet inte. Jag uttrycker bara hälsosamma tvivel åt alla håll. Samtidigt.

Researcharbetet fortsätter. Jag går till en mycket välsorterad tidskriftsbutik och betalar 73 kronor för ett exemplar av Junior – ”the world’s finest parenting magazine” om de får säga det själva.

Denna brittiska Elle för föräldrar toppar sitt senaste nummer med en bild på en tedrickande liten tjej i en välknäppt kappa.

Rubriken:

”The good manners guide – raising polite children the modern way.”

Ooo maj gaaaad.

Inte så att jag inte är eller kommer att bli en konservativ uppfostrare. För jodå. Här blir det ordning på bordsskick och artighet, rena 1800-talet, det garanterar jag. Men den här hemska tidningens sätt att göra färdiga vuxna av mycket små barn får det att vända sig i magen. Vuxna kläder, vuxna sammanhang, vuxna barnkalas för futtiga sju hundra spänn per barn. Annonserna för barnkläder, med små små barn i vuxna fotomodellers roller, är allra värst.

Elda!

Nästan alla blivande pappor har fått ett stående standardboktips av barnmorskor och profylaxkursledare: Dick Sundevalls ”Du ska bli pappa”.

Många pappor i min generation, sådär tjugo år yngre än Sundevall, tycker att den boken bitvis är outhärdlig. Grabbig, brukar vi säga och skaka på huvudet. Delvis har vi kanske rätt. Samtidigt finns det inte mycket att välja på, och ”Du ska bli pappa” innehåller flera texter som jag tror att nästan varje blivande förälder kan ha någon form av glädje av.

Men Dick Sundevall har nu tagit revansch, om man vill kalla det så.

För två år sedan kom ”Du är pappa” ut, berättelser av en typ femtioårig man med tre barn fördelade på två kullar. Och nu är Dick Sundvall äntligen helt i takt med sin tid. Jag gillar en del texter i den här nya boken väldigt mycket. Jag gillar inte att han hela tiden ber om ursäkt för att han kan, vet och tycker en massa saker om föräldraskap. Det hade han inte behövt göra – det är bättre att göra som Anna Wahlgren och säga ”detta vet jag”, och så låta det vara underförstått att det är utifrån den egna erfarenheten, och att det hon säger självklart inte måste vara hundraprocentigt allmängiltigt.

Men jag rekommenderar ”Du är pappa”. Om inte annat för garvet i hur de två mycket äldre syskonen lär sin lilla treåriga syster att gasta ”Snuten! Ducka!” när det kommer en polisbil – något som kriminalreporter Sundevall vid åtminstone ett tillfälle får svårt att förklara.

Låna och läs.