Utan röst
Utan röst efter en förkylning – för andra gången – tvingas jag till nya uppfinningar. Visslar uppåt för ja, nedåt för nej. Charader.
Det är roligt och funkar rätt bra.
När jag umgås med Karin blir det svårare. Jag vill ju säga så mycket till henne! Och jag kan inte göra mina roligaste ljud. I stället visslingar och enorma fåniga miner, som på något sätt tappar i legitimitet när jag inte kan ackompanjera med ett fånigt ljud. Jag ser ut som clownen Manne efter för många bananer.
