Karin har börjat skrika. Det är ett glädjeskrik, oftast, i alla fall inte ett ledsenskrik eller argskrik.

Men det är outhärdligt. Under en hel måltid kan hon sitta och plötsligt gasta till, enormt starkt och högfrekvent. Och så ser hon nöjd ut. Lite som om hon tycker att det är kul att kunna göra det här ljudet. Ibland är det ett kommunikationsljud, som kan betyda ”jag svalde just den här tuggan, ge mig mer leverpastejmacka nu!”.

Även om hon tycker om sitt nya ljud så vill vi visa henne att det inte är okej. Ett sådant illvrål kan man inte lyssna på. Vi har försökt med att säga ”nej!” och se stränga ut. Hon bara garvar.

Ge oss ett råd. Hur gör vi för att lära henne att det här ljudet inte är okej?