Det stora har nu hänt att Karin har börjat prata. Ett helgbesök hos Hemliga farmorn och Hemliga farfarn blev den utlösande faktorn. Min mor har en enorm energi för sitt barnbarn. Det var fantastiskt att se vilka resultat det gav i språkutveckling. (De barnvaktade henne samma helg – vi var på ett bröllop – och det var så skönt att komma hem och höra att allt hade gått bra.) Hemliga farmorn skickade saker till henne, fram och tillbaka över bordet, och lärde henne att nicka till tack. Ingen tvekan där.

Karin säger ”mamma” ofta, ibland med en liten tvekan mellan stavelserna. ”Pappa” har hon ännu bara sagt några enstaka gånger, och det är väl tveksamt om hon fullt förstår vad hon säger. Jag tittar på henne och säger “pa-pa” med stor emfas. Hon tittar tveksamt tillbaka. Och säger “ma-ma”. Tack som fanken, ditt lilla kryp…