Skidor har jag åkt två gånger när jag var nio år. Längdskidor. Det var segt och tråkigt. Utöver det har jag åkt skridskor några gånger, eftersom man inte kom undan det på skolgymnastiken. Jag hatade det. HATADE. Helt jävla poänglöst och utan all värdighet. Man ramlar. Man kommer inte ens nånstans.

”Men du är ju bra på att simma, då vore det väl bra att vara bra på skridskor också”, sa pappa.

”Man kan rädda livet på folk som har ramlat i om man kan simma bra. Så är det aldrig med skridskor”, sa jag buttert.

De försökte med mutor. Chips, vill jag minnas, som var den ultimata lyxen för mig som barn. Chips lika med barnvakt lika med fest lika med vara uppe länge. Men jag var principfast och vägrade, med en enorm kraftansträngning, att ta emot mutor för att göra något så meningslöst som att åka skridskor ens tvärs över en hockeyrink.

Och om ni visste hur mycket jag älskade chips skulle ni fullt ut förstå hur mycket jag hatade att åka skridskor.