I början av pappaledigheten har jag garanterat för höga ambitioner med allt jag vill hinna med under ledigheten. Utöver då det dagliga och fasta: mat och kläder och sömn och utetid och en liten musikstund av något slag. Ofta sitter jag vid pianot med Karin i knäet. (Hon spelar ofta på ess-tangenten, försåvitt hon inte gnager på den.)

Nej, här snackar vi pappaprojekt. Som att spackla inuti ett köksskåp som läcker torr puts över våra kastruller. Som att organisera om bokhyllorna. Som att en gång för alla göra något åt en del hopplösa sladdhärvor bakom soffor och under skrivbord. Som att gå igenom en del gamla pärmar och sortera och slänga papper. Som att…

Ja, ni fattar.

Lite orolig är jag faktiskt för att ta i för mycket. En sladdhärva erbjuder begränsat nöje för både Karin och mig om man jämför med vår senaste busfavorit, the ”hug-and-roll”. Jag ligger på rygg på en madrass och har Karin i en stadig kram med hennes huvud lutat mot min kind, och rullar sedan runt växelvis ett knappt halvt varv åt vardera hållet, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hur kul som helst.