På besök på släktgården tittar Karin storögt på djuren. Hon förstår nog inte riktigt. Den på en gång busiga och lydiga fårhunden blir nyfiken och skäller och skuttar fram mot Karin, som sitter på min arm. Min kusin ryter till och tystar hunden.

Karin verkar lugn. Så går det kanske tre sekunder. Och jag, som har henne tätt intill mig, känner plötsligt hur hennes puls rusar. Hon hade bestämt sig för att detta var något att bli rädd för – och tårarna sprutade. Det gick fort över förstås. Men det var lite intressant. Hade jag kunnat visa henne tydligare att detta inte var farligt, och därmed besparat henne några sekunders rädsla och gråt? Kanske ryckte jag till omedvetet.