Hur kasst Karins humör än är, hur matkinkig eller sömnbristsur hon än kan vara, så är det alltid ok att ta en repa på stan i sulkyn. Karin kan sitta där – vi måste spänna fast henne, för hon ålar gärna fram och tillbaka – och spana på folk och leverera sina smått översociala leenden. Människor tycks le tillbaka vart vi går.

När vi skaffade sulky och ersatte den normala stora barnvagnen var det som att gå från att köra lastbil till att susa fram mellan köande bilar på en EU-moped. Kan man inte göra barnvagnar lite lättare?

När hon vaknar, det är ett favoritögonblick. Inte på morgonen nödvändigtvis, men när hon vaknar på dagen efter sina lurar. Oftast är hon på gott humör då.

Och oftast hör man henne säga till. Inte skrika, men ge ett ljud ifrån sig. Pappa, alltså nu är jag vaken va, och om du behöver fixa något lite pronto innan du tar upp mig så är det ok, men kan du inte komma nununu så att vi kan leka?

Allt det hör jag i hennes ”eeeiyj-eeee”.

Man har så selektiva öron när man är pappa. Babelfish-öron. Världens bästa helautomatiska simultantolk.

Expressen vill att jag ska skriva ett debattinlägg till deras sidan 4 på temat familjepolitik eller något i den stilen. Och jag har lovat dem ja eller nej senast i morgon bitti. Jag vill gärna, för att nå fler läsare och så, men samtidigt vill jag inte bli någon “debattpappa” som sitter i tv och diskuterar föräldraförsäkringen. Jag har ju sagt det förut: jag är ingen expert på att vara pappa, bara på att vara pappa till Karin.

Möjligen har jag en idé eller två för hur man skulle kunna göra det här, men jag är inte säker. Och jag är inte säker på att jag vill.

Vad tycker ni? Är det någon som har en briljant idé om hur en sådan artikel skulle kunna skrivas av just mig, eller med andra ord: vad av allt det vi har diskuterat här skulle passa för en debattartikel som åtminstone lite grann kan fösas in under rubriken “Familjepolitik”?

Det finns så mycket att berätta att det blir kort, det här. Tror jag. Här är min topp sex-lista över favoritstunder på min och Karins utflykt till Norge.

6. När jag under första natten vaknade gång på gång av festen på festvåningen under vårt hotellrum. De spelade ”Leva livet” av Åge Alexandersen tre gånger, det satans bandet, och trummisen satt rakt under mina öron, gissningsvis tre meter ifrån mig. (Allvar, jag tror verkligen att vi bodde rakt ovanför bandet.) Den där låten är en sorts kusin till Gyllene Tiders ”Sommartider”. Det vill säga: ingen vill kännas vid den, nästan alla vill höra den. Och varför var dessa återkommande uppvakningar en källa till glädje? Eftersom Karin sov, lugnt och tryggt, genom hela oväsendet. Man kan avundas små barn detta…

5. När hon somnade i vagnen, trött efter alla intryck under en långpromenad i Trondheims friska luft. Jag lyfte upp henne, eftersom hon envisades med att sova framåtlutad, på sulkyns kant. Såg inte bekvämt ut. Men hon buffade till min axel, ungefär som man gör med en kudde, och sov gott medan hon blev buren de sista hundra meterna hem till hotellet.

4. När hon vaknade i min famn i det trånga och helt fullsatta flygplanet efter att ha sovit med ansiktet under en filt under hela flighten. Hon kisade lite mot ljuset, men skrattade lite, genast. Det är så skönt när hon vaknar med autopiloten inställd på gott humör. Särskilt när man ska landa och som pappa oroar sig för hur det ska gå med öronen. Men inga problem. Hon ville mest snacka med bäbisen på andra sidan mittgången och tömma stolsfickan på onödigheter som kräkspåsar och glättade magasin.

3. Min kompis Marcus gav Karin en ko av plast, som då man trycker på rätt knapp spelar “Old McDonald” i ett irriterande tonläge. Första dygnet brydde hon sig bara om förpackningen. Sedan dess har hon spelat låten fyratusenåttahundratolv gånger. Hi-ai-hi-ai-ho.

2. Flygbussen hade fasta barnstolar! Otroligt elegant, man bara lutade en vanlig stol framåt, och piff – där kunde man sitta mitt emot sitt barn med full koll på läget i en helt säker stol.

1. Alla små tecken på att Karin tyr sig helt och hållet till mig när vi är ute tillsammans. Någon vill ge henne något – hon ler, men tittar på mig för att kolla så att det är okej. Ett okänt ljud – hon vänder sig genast åt mitt håll för att kolla. Allt detta blev genast starkare när vi var bara hon och jag. Och när vi vaknade ihop i hotellrummet så tittade hon direkt åt den sida där jag låg då hon somnade, bara för att kolla att jag inte hade gått någonstans. ”Eh!”, sa hon när hon såg mig, och gav mig genast sin napp.

Vi tycker mycket om att ligga på en filt och mysa i gräset, min dotter och jag. Jag tittar på himlen och zbrrtar henne i magen då och då. Hon äter gräs.

Alla gör vad de är bäst på.

***

Återkommer med Norge-berättelsen i morgon, livet har varit för mycket av en räkmacka för att jag ska ha hunnit skriva ner den…

Men så är det ju: när jag och Karin skulle resa till Trondheim (jag ska berätta mer i morgon om hur resan var!) gjorde jag snabbt en lista på vilka saker jag behövde, och vilka hon behövde.

Hur jag än minskade, komprimerade och hade mig blev inte listan kortare än typ 25 punkter. Det var följande:

Pass
18 blöjor
Våtservetter
Tvättlappar
Alvedon
Två matburkar
Två fruktburkar
Kex
Grötpulver
Mjölk
Skedar
Haklapp
Välling med flaska
Vattenflaska
Två bodies
Två par byxor
Två par sockar
Pyjamas
Spökfilten
Mössa
Tre nappar
Napphållaren
Några leksaker
Babybjörnen
Babyradio

Men å andra sidan: hon är liten, min dotter. Sakerna fick plats i en rejäl ryggsäck.

Det finns en undersökning som visar att svenska barn i genomsnitt har 500 leksaker var.

Hur man än ser på saken är det en sjuk siffra.

Hemliga mamman och jag gjorde en ny genomgång av våra och Karins saker häromdagen. Vi hittade väl ett tiotal föremål som vi kunde ge bort till Erikshjälpen. Det är ganska mycket – jag jagar de där prylarna ständigt, och blir alltid liksom lite glad och lättad när jag tycker att jag verkligen kan och bör sortera ut ett klädesplagg eller ge bort en vas som sällan används.

Hemliga mamman har lättare för att tycka om saker. Det händer att hon får kämpa med att inte känna sig som en sämre person än jag för det – som om mitt ”rena” ideal var finare på något märkligt sätt – och vi kompromissar en del om vilka saker vi behöver och inte behöver.

Hur det än är med saker, så tänker jag mig att Karin ska få lära sig att avstå en del föremål ibland. Om hon får tio julklappsleksaker, så får hon skänka bort en. Det är kanske inte för mycket begärt?

På promenad ser jag många barnvagnar som hyser nyare världsinvånare än Karin.

Hon är inte längre det minsta barnet.

Andras föräldraerfarenheter är nyare och mer chockartade än våra. Andra barn är ännu mindre, ännu mer värnlösa, klarar sig i ännu mindre utsträckning själva.

Omigen detta: känslan av att hon är på väg ifrån mig. Att hon växer så fort. Att den här tiden är en skatt.

Det här med att äta papper. Är det nyttigt? Näringsfysiologer i läsekretsen, vad säger ni?

Min dotter river gärna sönder papper, goes without saying, självklart gör hon det. Men numera river hon pappret i metodiska rörelser, i lagom stora munsbitar, som hon sedan med kännarmin blöter upp, tuggar och sväljer.

Jag antar att det måste vara gott.

Frågan är nu om hon bara är bäbisknäpp, eller äter pappret för att det innehåller något hon behöver. Vad säger ni?

Så hur ser en dag ut, nu när vi har vant oss lite vid att vara hemma tillsammans, jag och lilla tösen? Ungefär så här:

06.00. Karin vaknar. Jag lyfter över henne i våra sängar, och ibland sover hon en stund till. Annars småbusar hon och drar oss i öronen.

06.45. Uppstigning, frukostframdukning.

08.00. Frukosten klar och undanplockad. Lek och småfix vidtar.

08.15. Hemliga mamman rusar mot bussen.

09.00. Karin sover morgonlur. Jag skriver eller läser, eller gör sådant som är svårt att göra med vaken bäbis i hemmet.

10.30. Karin vaknar. Vi tar nu på riktiga kläder och leker lite, och så äter vi tidig lunch.

11.15. Mat på bordet. Jag försöker äta samtidigt som Karin, så att det blir en gemensam grej.

12.00. Maten klar, dags att gå ut. Vi går en rejäl runda på stan och fixar sådant som behöver fixas. Vi handlar ofta frukt och grönsaker på torget och jag planerar middag. (Det är mitt enda ”extraprojekt” nu när jag är hemma: jag vill laga en god middag till familjen. Jag gillar att laga mat, och eftersom Karin alltid är nöjd med att sitta med i köket när jag fixar käk så kan jag lägga eftermiddagstid på det.)

14.30. Dags för eftermiddagslur för lilla fröken. Jag läser, och behöver jag sova så är det nu jag gör det.

15.30. Karin vaknar, och på eftermiddagarna ofta på lite sämre humör än efter morgonluren. Så vi får mjuklekvakna på våra sängar, lite i taget.

16.00. Grötdags. Karin älskar gröt. Hon får den oftast med lite mjölk och med hemgjord plommonpuré. Det är kul att göra plommonpuré! Jag gör ett stort lass då och då och fryser in i isbitsfack. Så kan man lätt ta upp lite i taget.

16.30. Middagslagning. Karin leker på köksgolvet medan jag rumsterar med maten.

17.00. Hemliga mamman kommer hem. Karin lyser upp som en sol, och Hemliga mamman blir alltid snudd på gråtfärdig när hon ser sin dotters leende. Vi försöker att tänka på att sätta varann först, men ibland måste man bara pussa barnet innan man gör något annat. Det är ok. Jag fattar…

17.30. Middag. Karin sitter med, och får äta det hon vill med händerna. Vi lägger för henne små bitar. Ibland äter hon dem. Ibland kastar hon dem. Ibland masserar hon eftertänksamt hårbotten med dem.

18.15. Kvällsmys. Bad i baljan vissa dagar, andra dagar tvätt av händer och fötter och ansikte. Sedan välling, godnattsång och läggning vid sjutiden.

19.01. Man börjar sakna henne.

Att vinka av mamma är något av det finaste Karin gör. Vi brukar komma upp i tid för att äta frukost alla tre. Sedan när Hemliga mamman går till jobbet tar jag Karin i famnen och går till fönstret, så att vi kan se Hemliga mamman skynda iväg. Hon stannar alltid, så att de kan vinka till varann.

Detta är en förfinad process sedan rollerna var ombytta.

Då jag gick till jobbet fick jag bara genom fönstret-kontakt med Karin kanske varannan gång. Hon var för ofokuserad. Eller för intresserad av bilar, vad vet jag.

Men nu är det annorlunda. Hon vinkar frenetiskt mot sin mor, skrattar ibland, säger alltid sitt ”hejhejhejhej!!!” som mest låter som ”eyeyeyeyey”. Sedan går vi tillbaka inåt och börjar vår dag, hon och jag. Och vi väntar på att klockan ska bli fem, då Hemliga mamman kommer hem.

Kom hem efter en vända på stan. Bland annat med en påse frukt från torget. Karin satt på golvet och grejade lite med påsen medan jag svarade i telefon.

Och så en halv minut senare – då har hon lyckats bryta loss en banan från klasen, öppna den och få i sig stora bitar. Hur fasen gick det till? (Problem i sammanhanget: bitarna hon fick i sig var – skal…)

Hon är så duktig, min lilla tös. Nu har vi varit på tiomånaderskontroll hos inte en utan två doktorer. En som utbildade en annan. Karin hade vänligheten att visa ett par av sina trick, nämligen att yla ”hejhejhej” åt alla som visade sig, att peka odefinierat uppåt när man frågar ”Var är lampan?” samt att ta sig odefinierat åt huvudet när man frågar ”Var är Karin?”. Mycket sött, mycket begåvat.

Sedan är det ju så att hon kan och klarar väldigt få saker som har att göra med motorik och rörlighet.

”Så är det”, sa doktorn, ”barn är antingen intellektuella eller motoriska i början”.

Jag sken stolt.

När Sverige spelar mästerskapsfotboll brukar Hemliga mamman och jag bjuda hem kompisar och så laga någon mat från det land Sverige ska möta. I går också.

Vi gjorde detta, detta och som grand finale med ett halvt kilo smör i (och jag skojar inte) detta. Med lite tillbehör av olika slag. Kanongott!

Går in i en helt vanlig sportaffär och letar efter de ideala sneakersarna för en pappaledig pappa. Outslitliga, billiga, fläcktåliga, möjliga att knyta så löst att man bara kan kliva rakt ner i dem men ändå så hårt att de är bekväma att ta rejäla promenader i.

Då ser jag dem – ett par märkesskor för 300 spänn. I storlek ARTON! För barn som har så små fötter att de omöjligen kan använda dem till något annat än att gnaga på!

Det är bland det sjukaste jag har sett i barnkonsumtionsväg. Jag borde inte bli förvånad. (Alternativt borde jag vakna upp till verkligheten, för jag tycker 300 spänn är för mycket för ett par sneakers till mig också.)

Eftermiddag. Karin har sovit. Jag har sovit, lite oplanerat, på soffan, med en tidning vikt över ansiktet som i en tecknad serie. Vaknar med dregel rinnande ur mungipan och ett sovande ben och frysande och eländig. Karin gastar från sin säng, och det låter som om hon möjligen har hunnit vara vaken en liten stund. Arg är hon i alla fall.

Så jag stapplar iväg och lyfter upp henne och lägger henne i våra sängar, där vi brukar mysgosvakna lite stillsamt efter hennes lurar. Men det funkar INTE. Hon blir argare och argare av… allt. Snabbt på med kläder och ut på stan. Hon gillar att åka sulky och titta på folk. Så vi rör oss på gatorna. Jag går som om foten fastnade i ett halvkilos tuggummi vid varje steg. Jag vill liksom inte vakna till ordentligt. Mitt dåliga humör går över betydligt långsammare än Karins.

Men två timmar senare är hon plötsligt lite gnällig igen, och jag får ett luftvärnskanonskott av dåligt samvete i magen när jag inser att jag har glömt att ge henne eftermiddagsgröt. Två timmars väntan på en måltid, vad är det för en vuxen, en halv dag? Jag bara… glömde.

Hur kunde jag göra det?

***

En vecka sent upptäcker jag att Linda Skugge har skickat vidare några frågor till mig. Här är svaren på dem.

* Min älsklingsprodukt just nu: Min laptop. Alltid.
* Ett enkelt städtips: Släng oftare än du sparar.
* Tre klockrena budgetfynd: Tre gånger second hand! Kläder för små barn hinner ju knappt slitas.
* Vad eller vem inspirerar mig: Min fru, mer än någon annan.
* Och så ett tips på nåt ”lyxigt” som är värt varenda krona: Dyr glass i stället för billig. Skillnaden är så stor att man inte hajar att tillverkarna har försökt göra ungefär samma sak.

Några av våra bästa vänner i hela världen har tre söner. Tre inte helt stora pojkar – varför det är mayhem när de ska läggas.

I en Bo Kasper-låt sjungs det:

”Se till och skaffa nåra ungar / Eller sätt en värld i brand”

Pappan i familjen hörde det och muttrade: ”Fint liten skillnad”.

Jag har inte slutat garva än.

Men där har ni förklaringen till att mamman och pappan i denna familj i det närmaste slogs om vem som skulle komma hem till oss och vaka över Karin en kväll när både jag och Hemliga mamman skulle vara borta. (Pappan vann.) Uppdraget var att komma hit vid sju, just då Karin har somnat, och sedan sitta i vardagsrummet och kolla på tv och äta godis och så peta i Karins napp om den mot förmodan skulle trilla ut nån gång före midnatt. Och så sova över här, om en sådan önskan fanns. Självklart gjorde den det.

Alltså, jag älskar att ha min dotter. Men frågan kommer ofta igen: hur orkar man ha två? Eller tre? Eller fyra? Hemliga mammans kanadensiska kompis hade en dotter. Så blev hon gravid igen – trillingar.

De tog konsekvenserna och flyttade tvärs över landet till den stad där bådas familjer finns. En sådan sak ger man sig inte på utan ett enormt finmaskigt socialt nätverk…

***

För den som läser DN: i dag är Hemliga pappan med på ett hörn i ett större reportage om bloggar som blir böcker. Kolla kulturdelen, eller klicka här.

Hemliga farmorn är alltid outtröttlig när hon träffar sitt barnbarn. Nya små knep, språkförståelse, byggklossar som ska vältas. De borde träffas oftare.

Vid ett enda tillfälle har det gått snett – härom veckan, vi var hemma hos mor och far, mamma lekte med Karin som vanligt.

Då gjore hon ”ploppen”.

Ni vet, ”ploppen”. Ett finger mot kindens insida, och så rätt lufttryck mot kinden och rätt kindtryck mot luften – och så ”plopp!”. Kul. En klassiker.

Men Karin freakade ut. Totalt! Hon gallskrek. Blev livrädd. Lät sig inte lugnas på tio minuter. Hemliga mamman bar runt henne och mutade med glass och napp och vad du vill. Tio minuter freak-out. Snacka om plopp-chock.

Alltså kontakt med person som kan kontakter. Hur ska jag elsäkra, nu när Karin har börjat förflytta sig? Hon kan inte krypa än, men tar sig snabbt runt i en liten bil på hjul och kan hasa sig fram hyggligt sittandes.

Vårt hem har ”ny” el, alltså tio år gamla jordade kontakter. Jag har satt i små plastpluggar i de tomma kontakterna – men damen i lampaffären sa att mina uttag förmodligen är barnsäkra som de är, med tanke på hur nya de är.

Råd? Synpunkter?

I bokbranschen är tydligen tidningen Svensk Bokhandel väldigt viktig. I sitt stora höstnummer presenterar de bland annat alla bokdebutanter. Men jag fick inte vara med! De tyckte dels att jag redan på sätt och vis har bokdebuterat (jag gjorde och gav ut en annan bok med samlade texter på eget förlag för två år sedan, och den går bara att få tag på direkt genom mig), dels att boken inte var tillräckligt mycket påhittad, om jag förstod det rätt, inte tillräckligt mycket roman. Kanske för att jag skrev nedanstående text till dem.

Nu får ni läsa den i stället för Svensk Bokhandels läsare. Ni är ju sannolikt dessutom fler till antalet, och mycket roligare att skriva för!

***

Vem är Hemliga pappan?

Jag. Hemliga pappan är jag.

Det är väl tid att jag säger det nu, en gång för alla, tydligt, så att ingen tvekar. Jag har nämligen förnekat det.

När jag startade min hemliga blogg, hemligapappan.se, hade jag ingen aning om hur många läsare jag skulle få. Kommentarer och mejl i massor. Och när tidningen Resumé plötsligt i vintras ringde och ställde sin skjutjärnsfråga ”kan du bekräfta att det är du som är Hemliga pappan?” fanns inte så mycket annat att göra än att erkänna.

Senare samma dag ville tidningen där jag själv jobbar, Sydsvenskan, intervjua mig. Och då blev jag skraj. Jag var liksom inte säker på att jag var riktigt redo att vara helt offentlig med något som är så privat som att bli pappa.

Därför fegade jag ur när min kollega ställde sina frågor. Jag kallade min blogg för ”ett litterärt projekt”.

En del av mina läsare hittade den där lilla artikeln. De blev förbannade på mig. Har du hittat på? Är du inte på riktigt? Din jävel.

Jag förstår dem, jag förstår dem verkligen. Jag bad dem om ursäkt för att jag var en sån fegis. Och nu säger jag det igen och igen:

Hemliga pappan är jag. Hemliga pappan är Andreas. Jag har inte hittat på något alls.

Det enda lilla pyttelilla jag kan säga till mitt försvar är väl att jag inte ljög. För nu är Hemliga pappan inte bara en blogg – utan också en bok. En samling nyskrivna texter om mina första stapplande steg i livet som pappa. Inga goda råd. Inga som helst tips. Inget alls som liknar en handbok, och inga sanningar om något alls – utom just min lilla berättelse om hur en nybliven far växlar mellan att vara häpet lycklig och grubblande vemodig när han håller sin nyföding intill sig.

Vilken ”han”, förresten.

Jag, menar jag.

Ett litet länktips: Här finns Barnensbibliotek.se, en plats för er som letar efter den ultimata barnboken. (Frågar ni mig, så heter den ”Agaton Öman och alfabetet” och är skriven och ritad av Pettsons pappa, Sven Nordqvist. Tyvärr slut hos förlaget nu, tror jag, men de lär väl trycka en ny upplaga.)

Smeknamnsfabrikationen har avstannat. Den är inte alls lika intensiv som i början, då man byggde nya varje dag. Minns ”Kokoskorven” och ”Den feta näktergalen” och ”Det lilla monstret” och ”gullesnuttegullprinsessan” – som fyra mer normala exempel.

En nytillkommen favorit är ”guldhumlan”. Det är så himla fint! Och dessutom har det en liten familjehistoria. Den dag då jag hade friat till Hemliga mamman (vilket var 000102, snyggt datum tyckte jag) så ringde hon till sin far för att berätta.

Mannen som i dag är Hemliga morfarn slog till med en spontan replikklassiker:

– Å, guldhumlan!

Där satt den. För bra för att inte få beständigt liv.

Och hur göra med internet? Hur göra med alla som vill ha ens namn och adress och skickar spam och… När kan man låta ett barn sitta själv vid datorn? Det känns som om man inte kommer våga låta barnen ha dator på rummet förrän de är väldigt stora. En kompis som är nio år och hur smart som helst har inte helt lätt att förstå de eventuella farorna med att skriva in sitt namn på en snäll spelsajt för barn. Han vill bara snabbt skriva in det så att han kan komma in och spela. Ska man skapa en falsk internet-identitet till sitt barn? Men vilka signaler sänder det? Att alla i hela världen är skurkar?

Små barn, små problem. Stora barn, enorma jävla problem.

Alltså det här med att ha tv när man är förälder, ska man inte bara slänga ut den?

Det är ju som en drog! Karin och jag blev sittande i säkert en halvtimme framför rutan härom kvällen. Hon tuggade lite förstrött på ett snöre som hör till en tröja hon har, och tittade och tittade och tittade. Hypnotiserad. Jag såg liksom för mitt inre hur hennes hjärna stannade i utvecklingen.

De barn man har träffat som växt upp utan tv kan alltid tolv språk och är extremt mycket mer kommunikativa än andra. Å andra sidan har de alltid också i någon mening betraktats som lite… konstiga.

Det här blir svårt, riktigt svårt. Råd? Idéer? Förslag?

Har ni som är föräldrar tänkt på hur radion plötsligt vet andra saker för våra liv?

När man var tonåring visste radion alltid, på något sätt, hur man kände. Varje sång hade en speciell förmåga att få bärkraft hos en. Nu, med ett litet barn här, känner jag likadant fast på ett annat sätt.

Senast i dag, då jag gungade runt i köket med Karin i famnen. Jag sjöng Fleetwood Macs ”Everywhere” för henne, texten finns här, och upptäckte plötsligt hur denna kärlekstext fungerar häpnadsväckande bra från förälder till barn.

Kanske var det meningen, rent av.

En gång i våras var jag borta i fyra dygn från den lilla. Fyra dygn, så otroligt länge, och efter de fyra dagarna märkte jag att hon var lite mammig. Jag skulle gärna se en gång att det blev tvärt om, att hon tydligt tydde sig lite mer till mig när Hemliga mamman varit borta. Tänkte han lite svartsjukt.

En kille som heter Oskar har skickat mig nedanstående brev, som jag med tillstånd publicerar. Det är fullt av goda råd för oss som är nybörjare på att resa med barn. Läs och tag intryck!

”Jag har under mina tid som pappaledig funnit att det i alla fall för oss har gått jättefint att resa, vi har rest hyfsat mycket på egen hand. Brasklapp för att mina goda råd kommer utifrån den ENORMA känslan av erfarenhet som kommer utifrån att vara hemma med första barnet..

Ett litet tips som du säkert fått från många andra är att försöka hitta lite flyttbara rutiner. Till exempel är det ju (som du säkert redan vet) jättebra att ha en enkel och tydlig nattningsrutin som går att ta med sig till det nya stället. Ni har säkert en egen, men om man vill kunna flänga så kan nog en jätteenformig likartad rutin vara bra för att flytta med tryggheten.

Oavsett var vi har varit så har det gått superfint att natta eftersom det för sonen alltid är likadant.

Tips för flyg är att köra riktiga barnnäsdroppar (ej saltlösning) innan man lyfter och ha mycket vatten i flaska för att undvika öronont. Jag har försökt att få i sonen lite vatten så fort jag själv känner tryckförändring i öronen. Jag undviker näsdroppar i vanliga fall, men flyg har jag kört i förebyggande syfte ända sedan vi hade en jobbig landning.

Annat tips för tåg och flyg är att ha några små favoritleksaker fasthakade i ett nyckel/mobilband runt halsen (med stryputlösning givetvis) så att saker inte flyger iväg för mycket om det är kasthumör.

De enda gånger jag har blivit stressad ute på vift är när man inte hittar något ställe att äta eller sitta på, eller att man inte lyckas värma maten. I normalfallet när alla är glada är det inte ett problem men om man fastnar på en buss eller på en tunnelbana kan det ibland bli väldigt grinigt och stressigt. Det har aldrig varit något problem i Sverige och inte så stora problem i Norge.

Dock var det lite svårare i Danmark och England, i Danmark röker de rätt friskt och i England har ganska få caféer barnstol och de är rädda för att bli stämda av att värma mat i mikron.

Det går ju alltid att värma matburkar i vattenbad (som tevatten i mugg) men det kan vara stressande att flänga och leta. För att undvika sådan stress vill jag tipsa om två produkter (och ja, jag vet hur stereotypt det är att tipsa om prylar när man är pappa… Vill dock försvara mig med att vi inte har så fantastiskt mycket specialsaker, jag tror på det naturliga men dessa två har hjälpt mig att hålla lugnet i stressade situationer).

Jag köpte i England en jättefiffig manick som kan värma en barnmatsburk kemiskt. Man kokar den för att ladda den och sedan värmer den mat på 15-30 minuter. Jättebra för att aldrig behöva vara stressad för att hitta någonstans att värma maten. Enligt andrahandsrykten ska den finnas på Designtorget. Funkar finfint även om det är lite magiskt. Läs mer här.

Efter hemkomst från England så köpte min sambo i förra veckan en liten babystolssäck som är superfiffig. Se den här.

Det svåra är att få resorna att bli av, inte egentligen att resa. Så länge du inte stressar upp dig alldeles för mycket ska det gå fint.

Klart du ska åka till Norge!

mvh

Oskar”