Lördag till söndag
Jag har nyligen läst en omtalad bok av Ian McEwan. ”Saturday”, heter den, och är en spännande berättelse om en enda dag i London, en mans liv.
Den har massor av udda infallsvinklar. Den är skickligt berättad. Den ger läsaren parallella historier. Men en sak stannar hos mig mer än andra: Beskrivningen av huvudpersonens känsor för sin vuxna dotter.
Hon är lite drygt tjugo. Hon träffar killar, nej, hon träffar män. Hon är till och med gravid. Hon skriver poesi, argumenterar mot Irakkriget, är glad att komma hem men hör inte riktigt dit längre.
Ett avstånd. Ett avstånd utan att kärleken har minskat.
Henry Perowne verkar vara en mogen och klok person på många sätt. Han förhåller sig till föränderligheter med förnuft, utan att bara för det låta bli att känna saker.
Men han är en man vars liv är på väg att skifta från alla förhoppningar, all glädje och all kraft man förknippar med en lördag till… ja, allt det man förknippar med en söndag.
Alltså promenader i stället för squash. Alltså besök av vuxna barn. Pliktskyldiga besök?
Älskade älskade Karin. Jag förstår inte hur jag ska klara att du ska flytta ifrån oss en dag. Jag förstår inte ens hur jag ska kunna lämna dig på dagis. Jag skriver det här när du sover. När du vaknar ska du få välling. Jag har redan gjort i ordning, jag lovar att den ska vara precis lagom varm.
Så fint du skriver, det träffar rakt i hjärtat. Tack!
Igår var äldsta sonen, 23, hos oss på middag. Det är så härligt när han kommer, och lite vemodigt när han går.
Men man vänjer sig, lite i taget. (Och skruvar ner förväntingarna: numer är min fromma bön att inte alla barnen ska flytta till andra kontinenter.)
Det finns en glädje i det också, att han är så vuxen, har en egen värld, har ett eget hem att gå till när han går härifrån. Det är stort!
Comment by Anna — October 15, 2006 @ 10:11 am
men det är ju det som är meningen du kan inte tänka dej att vara utan din dotter just för att hon behöver dej så mycket när hon är liten det ändrar sig jag lovar om hon hela tiden befinner sig i din omedelbara närhet när hon är tjugo kommer det inte att kännas lika självklart längre min älsta är bara sex med det rent fysiska behovet jag har av att hon måste vara i närheten för att jag ska vara lycklig börjar redan minska. Annat är det med treåringen….
Comment by mette — October 15, 2006 @ 12:52 pm
Ert barn är bara ert till låns en tid. Er uppgift är att ge henne massor av kärlek samt göra henne till en självständig individ. När hon känner att hon kan/vill/vågar flyga själv då måste ni släppa henne.
Kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara…
/who
Comment by Anna — October 15, 2006 @ 2:38 pm
Du kan konsten att sätta ord på känslor. Vår son är ungefär jämngammal med Karin (tror jag, Theo är född i början av augusti-05) och jag känner igen de flesta av föräldraskapets faser i dina texter.
Comment by Pernilla — October 15, 2006 @ 6:04 pm
Jag vet inte om jag är speciell och konstig men det gör ont i mig varje dag eftersom jag bor så långt ifrån mina föräldrar. Till skilnad från många kan jag inte träffa dem varje dag, har inte träffat mamma på månader och har inte nog med pengar för att ta mig hem heller… Tro mig, om du ens är hälften så bra förälder som mina är till mig (och min syster) så kommer det värka i Karin också.. när hon blir större =)
Comment by Lisa Pettersson — October 15, 2006 @ 8:53 pm
Jo, det är svårt att släppa, även om det är så som Mette skriver att behovet att vara nära blir annorlunda när barnen blir äldre.
Man älskar lika mycket, men när den totala kontrollen försvinner när ungarna börjar få ett eget liv och gå till skola, dagis och kompisar, så har man inte behovet av total fysisk närvaro utan mer att man ska kunna prata med varandra på ett vettigt sätt.
Som förövrigt är svårt märker jag när jag har en 12-årig grabb….;-)
Vill passa på att tipsa om en bok. Karin Fossums bok “Natt till den fjärde November”.
Där beskrivs också en pappas känslor för sin dotter på ett äkta sätt.I det här fallet under en kris, när dottern är spårlöst försvunnen!
Har “recenserat” boken på min blog…
…Om jag får lov att tipsa dig lite grann:-)
Comment by Susanne — October 16, 2006 @ 8:52 am