Nedräkning
Nästan desperat leker jag med Karin. Kravlar runt på golvet. Kastar bollar. Läser pekbok. Badar henne. Går till öppna förskolan. Leker stuntbäbis i våra sängar. Bygger klosstorn.
Mindre än sex veckor till. Sedan är hon i andras sällskap om dagarna.
Det river i mig, detta. Som om kroppen visste att det är fel att inte vara med sitt barn.
om jag tolkar det rätt så skall Karin börja på dagis eller? Det är väl på både gott och ont att vara på dagis. Som liten var jag aldrig på dagis och har inte tagit skada av det
Vår son Noel är på dagis och han trivs jättebra, han träffar barn i samma ålder och får nya kompisar varje dag. Noel började inte dagis från det att han var ca 2 år vilket kändes jättebra att vänta så länge. Vårt allra senaste nytillskott Jack kommer antagligen inte börja dagis förrän efter det att han fyllt två. Men har man varit hemma ett tag med sitt barn så känns det såklart svårt att både gå tillbaka till jobbet och att börja lämna sin älskling på dagis. Själv så var jag hemma 4 månader, en fantastisk tid med allt vad det innebär. Ha det gott!
Comment by Noac — November 21, 2006 @ 6:25 am
Jag har världens bästa lösning på ditt problem (eller så kanske inte): Skola om dig till dagpappa på de här 6 veckorna.
Då får du träffa “Karin” jämt och hon får stoja med andra kids och så. 
(OK, visst, inte så sannolikt scenario - men ändå]
Comment by ivve — November 21, 2006 @ 1:24 pm
Kan inte komma underfund med att det är bra att läsa på din sida eller inte. Alva är 19 dagar och jag oroar mig (sedan 1 minut tillbaka) för dagen D(-agis)… Å andra sidan - upplevde väl samma fast i miniatyr igår när de första 10 pappadagarna tog slut. Segt så det förslog att åka tillbaka till bandet. Gå till fängelse utan att passera gå.
Comment by Alvas pappas blogg — November 21, 2006 @ 10:13 pm
Man vänjer sig så småningom. Men fel är det!
Comment by Anna — November 22, 2006 @ 8:21 am
Anna: Men frågan är vem det är mest fel för, föräldern eller barnet? Barn får ju tillgång till en ny samvaro, vi föräldrar blir ju av med den mest värdefulla samvaron av alla.
Det är skönt att höra att man vänjer sig, men jag antar att man kan vänja sig vid en benprotes också va? Saker o ting blir ju ändå aldrig som förut…
Comment by Manjusri — November 22, 2006 @ 10:26 pm
Jag kan inte svara på din fråga Manjusri - jag vet bara att det kändes onaturligt och dumt för mig att lämna bort min ettåring, så därför gjorde jag inte det. Det kändes som om jag måste göra det för att tillfredsställa en kultur och ett samhälle som handlar mer om pengar än om människor. Inte för att han eller jag skulle må bättre av det. Jag såg till att vi hade många olika samvaroar, men vi var oftast tillsammans i dem! Sen fortsatte jag på samma vis med hans tre syskon. Det har varit nödvändigt för oss, och jag misstänker - utan att kunna bevisa det - att många andra känner samma nödvändighet, men inte vågar ge efter för den känslan.
Comment by Anna — November 24, 2006 @ 7:31 pm
Anna: Jag tycker om din beskrivning och håller med dig. Och tyvärr måste jag erkänna att jag är en av dem som inte vågar ge efter, beundrar ditt mod (mod att trotsa samhällsnormer alltså). Samtidigt tror jag också att dagis kan vara något jättebra för barn. Tror tex vår dotter kommer att vara betjänt av det då hon har få andra kontakter med barn. Men oron för hur hennes och min relation påverkas finns ju kvar…
Comment by Manjusri — November 24, 2006 @ 8:12 pm
Den första pilen flyger över vattnet
Ibland blir allt så meningsfullt och samtidigt hemlighetsfullt. Jag sitter och drömmer mig bort, lyssnar på Julia från Beatles vita album och tänker att det är kul att min äldsta son har så många Beatleslåtar på datorn. Det är ändå den m…
Trackback by Anna Toss & C:o - en blogg om föräldraskap, livet och universum — November 25, 2006 @ 12:19 am
Om jag kände som du (och det gjorde och gör jag) så skulle jag göra ALLT för att kunna vara tillsammans med mitt barn ett tag till på dagarna. Visst, barnet vänjer sig vid förskolan och många trivs också, men det är verkligen inget måste. Den här tiden kommer inte tillbaka som du ju är mycket väl medveten om. Man KAN prioritera om.
Comment by Krümel — November 28, 2006 @ 6:21 pm