Lite frågor och svar kring hela HP-projektet finns i en intervju här. Men det sägs inget som inte ni stammisläsare redan känner till!

***

Men apropå bokprojekt och så: Jag är väl dum i huvudet som vägrar skriva en uppföljare till den förra boken, men… jag borde väl åtminstone göra Hemliga pappans kokbok? ”Så klarar du vardagsmaten med två små barn hemma”, typ? (Det kommer aldrig hända. Men den skulle förmodligen sälja som smör…)

Det är tvära kast vad det gäller känslor på den här bloggen, och det är väl bra, det är ju så det är att vara både barn och förälder…

På Karins dagis sjunger de gärna den gamla barnvisan med färgtema, ni vet, ”allt som är blått blått tycker jag är vackert, för min lilla vän är sjömannen” och så vidare. Därför har jag nu lärt Karin vad jag kallar ”Pappas sång”:

”Allt som är blåvitt tycker jag är vackert, för min lilla vän är Håkan Mild!”

Underbart. Stolt pappa.

Har vi glömt att ifrågasätta det allra heligaste, nämligen Bolibompa?

Två särskilt minnesvärda saker från gårdagens mysiga läskväll på biblioteket i fiskeläget Skärhamn:

* Kvinnan som först efteråt gav sig till känna – som min tidigare syslöjdsfröken! Det ljusa långa håret hade blivit kort och mörkt, men annars var hon sig lik. Så roligt!

* Skärhamns multikonceptuella krog, som hade allt från entrecôte till mexikanskt, kebab och pizza på menyn. Jag tog köttbullarna, som serverades med god brunsås, lingonsylt och – kitchen surprise – pommes frites! (Kombinationen french fries and gravy har jag fått på andra sidan Atlanten ibland, och alltid gillat. Detta var som en nordisk variant av det…)

Men vet ni, mest av allt: Jag kände omigen att detta, att få träffa folk som vill prata om barn och föräldraskap och mor- och farföräldrar och allt det stora och lilla kring det – det är den största poängen med både bloggen och boken. Jag vill göra det ännu oftare än kanske en gång i månaden som det är nu. (Och jag gör det ju bra! Får jag säga det? Ja, det får jag, för det är sannerligen inte bara min förtjänst. De här kvällarna blir alltid så himla trevliga eftersom folk är beredda att berätta fantastiska saker från sina egna liv. I går var precis en sådan kväll, då erfarenheter ställdes mot erfarenheter, och mitt läsande i stället blev en diskussion. Bästa sortens kväll.)

Om du är bibliotekarie eller bvc-sköterska som arbetar med föräldragrupper eller något annat som liknar det – sluta vänta nu. Ta kontakt med mig. Boka mig för en kväll, var som helst i Sverige. Mejladressen hittar du överst till höger här på sidan.

I kväll på Tjörn då, klockan 18 på Skärhamns bibliotek! Ska bli riktigt roligt, det var mer än en månad sedan jag senast gjorde något pappagigsliknande!

Påskafton i går, och hela släkten träffades på min fasters och farbrors gård. Det är så himla roligt att träffa alla, inte minst min 95-åriga farfar, och så förstås Hemliga fastern inkl mage – den börjar synas fint nu. Och som alltid när det är någon gravid närvarande, så började vi dra förlossningshistorier. Tack och lov var det Hemliga fastern som hade den värsta/roligaste:

Hennes kompisar Lina och Pelle (obs obs, pseudonymer) skulle föda sitt andra barn och var på sjukhuset. Lina stod på händer och knän i sängen, hade kräkts en gång i en spypåse och var kort sagt ganska redo att slutligen föda sitt barn.

Det var bara det att hon inte fattade det själv.

”Pelle!!!” ylade hon till sin man.

”Jag måste bajsaaaa!!!”

Pelle stod handfallen, för… ja, vafan skulle han göra åt det?

”Ta en spypåse!!!”

Pelle tog en spypåse, osäker på vad han skulle göra med den.

”Fånga bajset med den!!! Jag kan ju inte bajsa i sängen!!!”

Javisst, tänkte Pelle, varför inte ta den här relationen till nästa nivå liksom. Men det var ju bäbis, inte bajs, som var på väg. Deras dotter är tjejen som var centimeter ifrån att födas ner i en av landstingets spypåsar.

Detta är, åtminstone som Hemliga fastern berättade den, helt klart topp tre av roliga förlossningsberättelser jag har hört. Ni ska få en till direkt:

Mina kompisar Ada och Karl (obs obs, pseudonymer) hade kämpat länge med sitt första barn på BB. Ada har andats typ Globens volym med lustgas, och tar plötsligt bort masken från ansiktet och frågar med irriterad skärpa:

”KOOOMMER han snart, den lille kubanen!?”

Karl tittade på henne och var tyst en stund. Sedan sa han:

”I så fall skulle jag bli mycket förvånad.”

Det är under stora helger som frånvaron av dem som är borta blir mest påtaglig. Det är precis ett år sedan Hemliga mammans mormor dog. Och morfar, nu har morfar inte funnits i snart ett halvår. Det är påsk utan honom. Snart ska jag ta fram de många videoband som finns med morfar och hans barnbarnsbarn tillsammans. Jag måste bara hitta lite extra ork först.

En enda gång har jag ringt det där 0515-numret för att höra den automatiska rösten säga att numret har upphört. En enda.

Det är, för er som till äventyrs undrar, ingen som helst skillnad på den lalliga fånigheten i förhållandet till bäbis ett och bäbis två. Gårdagens frambusade smeknamn bevisar det: Erm… eh… host… okej, nu säger jag det: Korvas Lillplätt.

För mig betyder inte sifferkombinationen 911 i första hand en Porschemodell eller ett amerikanskt larmtelefonnummer eller ett datum för en terroristattack – utan i stället ”helig kontorstid”.

Rakel har den stora godheten att sova mycket pålitligt mellan nio och elva varje förmiddag, och jag har bestämt mig för att göra de två timmarna till min läs- och skrivtid. Jag gör allt det där som jag tycker om att göra: skriver här, svarar på mejl, läser bloggar, ringer samtal och ordnar praktiska grejer.

När Rakel är vaken kan man göra så mycket annat, saker som innebär rörelse och liv, sådant som Rakel gillar att hänga med på. Det kräver lite disciplin för ett ordningsfreak som jag att inte plocka ur diskmaskinen förrän Rakel är vaken etc etc. Men jag har lärt mig nu, och njuter mycket av att faktiskt ha lite daglig egen tid, jag också, även om barnen är minst dubbelt så många numera…

***

På tisdag om en vecka, alltså den 25 mars, är jag på biblioteket i Skärhamn på det vårfagra Tjörn vid 18-tiden. Outgrundliga är pappakvällsuppläsningsförfattarträffaftonens vägar… Men vi ses där, om ni vill!

På ett vis är det så mycket lättare att vara hemma med en riktigt liten bäbis – Rakel nöjer sig ju med så lite i underhållningsväg. Så länge hon får hänga med och så länge det är lite liv och rörelse är hon hur nöjd som helst. Som i går, i tvättstugan: Jag lägger en hög nytumlad tvätt i en stor grund korg – och så Rakel överst. Hon sjunker ner på några lakan och plirar glatt, tar tag i ett örngott och kontrollerar smak och konsistens. Sedan ligger hon där, medan jag viker och viker, i säkert tjugo minuter. Nöjd och glad.

Karin å sin sida är den perfekta hjälpen i tvättstugan. Med koncentrerad fascination trycker hon på knappar och radar upp klädnypor och sorterar färghögar.

Jag hade inte förutsett det: att de allra mest vardagliga upplevelserna skulle få så annorlunda nyanser.

Slutet, det definitiva slutet, för den här bloggen närmar sig. Jag skulle vilja säga att det förmodligen blir senare i år – och den här gången har det inte det minsta med mig och eventuell skrivlust att göra. Nu handlar det om barnens, främst Karins, integritet.

Hon blir snart tre år, och det är många som läser här som vet vem hon är ”i verkligheten”. Någon gång snart passerar vi en gräns där det inte längre känns rimligt att hennes dagiskompisars föräldrar eller våra grannar ska känna till en massa interiörer från hennes vuxenblivande, med allt vad det vill säga av framsteg och motgångar.

Ett tag till, absolut, kanske under min pappaledighet hela vägen till i höst – men sedan…

Livsmedelsverket, denna bastion för konservatism och tradition-upphöjd-till-vetenskap, har nu ändrat sig:

Ammande kvinnor får dricka några glas vin ibland utan att det är det minsta farligt för barnet. Aktuellt i SVT avslöjade nyheten i går, och jag är säker på att den denna morgon finns på varenda nyhetssajt.

Jag för min del funderar på vilka andra stensäkra sanningar vad det gäller kost under graviditet och amning som faktiskt inte stämmer. (Pappor får inte äta mer än en Snickers om dagen under graviditeten, den måste väl vara lögn?) Spill the beans nu! Vilka råd har ni struntat i?

I dag rekommenderar jag gärna Terri Erikssons spalt i Aftonbladet. (Jag brukar också gå och nynna på Pingu-låten.)

Den här sanslösa storyn har väl redan diskuterats överallt, men jag ville ändå ge er chansen. Hade jag varit personalchef på kommunen hade jag – åtminstone baserat på vad man får veta i artikeln – nog försökt få personen i fråga att jobba med något annat i stället.

Vad hade ni gjort?

***

Och vill ni inte svara på den frågan, så kan ni kanske instämma i jublet över det här förslaget, som blev känt i dag, och som är ännu ett steg mot lika ansvar och lika värde för mammor och pappor.

I dag onsdag är jag på Stockholms central mellan 12 och 13 – tidningen City har något slags monter, där det pågår debatter och gruppintervjuer och såna grejer. I dag är temat föräldraskap, och utöver mig träffar ni bland andra Katerina Janouch och Wille Crafoord. Jag vet inte så väldigt mycket om upplägget, så det ska bli rätt spännande. Tror jag. Välkommen förbi, den som är i närheten!

***

UPPDATERING: Nu är det gjort! Det var kul, och en hel del folk som stod och lyssnade. (Wille Crafoords rottweiler var också mycket uppmärksam.)

Och det är en ny vardag, igen, där rutinerna blir mycket viktigare än förra gången. Rakels sovtider styr resten av dagen, och jag försöker anpassa dem lite för att passa resten av familjen. Hon går med på det, och är fortfarande väldigt lättskött (med det jobbiga undantaget att hon gärna ligger vaken och snackar lite ungefär en timme mellan fyra och fem varje natt innan hon somnar igen).

Jag har mina vanor. Jag inleder dagen med att hänga på mig utrustning, ungefär som en polis med grejer i bältet. Det här är vad jag alltid har i jeansfickorna:

* Napp.

* Min mobiltelefon.

* Husnyckel (om dörren slår igen när jag hämtar Rakel – hon sover ofta ute).

* Öronproppar (i lilla jeansfickan, jag trycker in dem det första jag gör om Rakel gråter, och kan sedan ta hand om henne med mycket större tålamod och utan att bli trött själv).

* En tvättlapp hängande från höger bakficka. Rakel har haft en period med små men ska vi kalla det tillräckliga kräkningar en stund efter maten. Ska man kunna rädda läget måste man dra snabbare än Billy the Kid.

Joråsåatt. Nu har jag börjat vara hemma med Rakel på heltid. Hemliga mamman och hon har haft de fyra första månaderna. Nu är det jag till i höst, och så får Hemliga mamman dessutom ett antal månader på slutet, så att hon ska få en lite mer tacksam föräldraledighet med ett barn som går och pratar också.

Det är redan uppenbart vilken enormt annorlunda upplevelse detta blir jämfört med tiden då jag var hemma med Karin. Jag sköter ju verkligen om ett litet, litet spädbarn! Det är flaskor och små, små grötportioner, det är sömn två eller tre gånger om dagen, det är en konsekvent vakenhet vid fyratiden varje natt…

Avsikten med den här indelningen, att vi skulle få uppleva mer av ”varandras” föräldraledigheter, verkar så långt uppnås. Det är spännande. Vi uppfinner, Rakel och jag.