…på Studio Ett i P1 efter 17-nyheterna i eftermiddag. Jag är med och diskuterar SVT:s beslut om att sända Englas begravning. (Se text på min andra blogg.)

***

Några sekunder efter sändning: Sansad diskussion, jag fick sagt det jag ville, och jag tycker att jag lite bättre förstår SVT:s beslut eftersom Per Yng resonerade lugnt och bra – även om jag fortfarande är lika övertygad om att beslutet är fel. Inslaget kan höras här.

Apropå tidigare kulturtips måste jag varna er för en Bamse-cd från 1993, ”Bamse och den lilla åsnan”. Olof Thunberg är en lika lysande berättare som alltid – men en klåpare vars namn icke ska nämnas här har gjort usla små sånger med plinkplonkigt dataspelslåtande komp, och en ton som inte alls stämmer med berättelsen i övrigt. Världsrekord i dåligt gehör, både innehållsligt och musikaliskt. Alltså, det är så dåligt att det är svårt att förstå det!

Kolla hellre in Quentin Blakes böcker, om vi nu inte bara ska vara neggiga, så här på min 32-och-ett-halvt-årsdag. Allt den mannen gör blir till guld.

Svedala kommun, det säger jag er, där har de framförhållning. Läskväll bokad på biblioteket den… åttonde oktober! Ses där, skåningar.

***

…och i dag firar vi Hemliga farmorns födelsedag. Snart är hon mormor också!

Är det förresten någon skillnad på farmödrar och mormödrar? Författaren Merete Mazzarella har skrivit en bok om detta. (Läs P O Enquists recension av den i Expressen.)

Vad säger ni?

Vänner. Låt mig rekommendera strålande kulturupplevelser för barn i tvåochetthalvtårsåldern:

* Lena Anderssons otroligt vältecknade och finstämda böcker om Storm-Stina. Relationen mellan flickan och hennes morfar är underbart skildrad.

* De allra allra första Bamse-filmerna. I svartvitt! Tempot är långsamt, bilderna vackra och roliga. Kostar typ sjuttio spänn på dvd, lätt att få tag på. Karins stora favorit just nu. Hemliga mamman och jag garvar stort åt den ålderdomliga tekniken med röster och ljudeffekter. Det är jättefint gjort, med små medel.

* ”Herr Ström reser bort” av Caroline Bruce och Ingela P Arrhenius. En söt kärlekshistoria, tecknad med pastellkritor. Karin blev alldeles bestört när hon insåg att det var en biblioteksbok som vi var tvungna att lämna tillbaka.

Hur är det nu då? Om man jämför?

Det är nog den vanligaste frågan man får som föräldraledig med barn nummer två. Man förväntas jämföra ungarna hela tiden, men också sin egen upplevelse av själva hemmavarandet.

Jag försöker att bara tänka att det är och ska vara helt annorlunda med allt. Och så försöker jag försiktigtvis använda erfarenheter från förra gången, om de är applicerbara då.

Men om jag ändå ska svara på frågan, så är den största skillnaden själva dubbleringen. Mina nya sporter är inte parallellslalom, men parallellbyte, parallellvälling, parallelläggning och vid mellanmålet… just det, som i NileCity, parallellyoghurt. Fast inte riktigt lika kladdigt!

Jag är bland dem som har försökt skriva min livshistoria på sex ord i Jenny Eklunds fina projekt. Det blev inte bra, det blev att jag skrev det viktigaste bara, med en liten förhoppning inför framtiden.

Bästa bidraget kommer förstås från Peter Englund, som omedelbart fattade att man måste lösa uppgiften i en rak och fullständig mening för att det ska bli någon verkshöjd på det.

Vi har med oss en del belgisk barnmat hem från vår senaste utflykt. Rakel älskar den. Det måste vara belgisk blå i den där köttgrytan. (Belgiska krogar sätter ofta stolt ut på menyn: ”Vi använder bara belgiskt kött.” Matchauvinismen gäller i alla länder!

Rakels och mina matstunder utvecklas vecka för vecka. Hon har druckit mycket mjölkersättning, i och med att amningen upphörde då hon var fyra månader. Det i sin tur har lett till tidig inskolning på vanlig mat. Om det är det som är anledningen till att hon äter med så gott humör vet jag inte, men faktum är att hon hittills verkar gilla allt hon får. Och när vi äter middag vill hon absolut inte sitta i nån fånig babysitter, utan i sin höga stol med oss andra. Mikrons pling förknippar hon dessutom alltid med mat – och mat som ska till henne då förstås.

När jag matar ser jag ofelbart fånig ut, för i min ambition att lära Rakel hur man gör när man gapar, stänger, maler och sväljer märker jag att jag liksom vill visa vägen med samma rörelser. Jag ser inte klok ut, och har kramp i käkarna efter varje måltid – utan att ha ätit ett smack själv…

Linna Johansson är ofta läsvärd. Jag har inte sett ”Barnmorskorna”, har ni? Är det bra?

“Sitter hemma och jobbar idag och skall om en stund avsluta för att gå ut och vara med min familj. Det är helt enkelt overkligt att man kan ha det så bra.”

Mejlet från min vän sammanfattar liksom hela livet. (Att han har glömt att ta bort mejlets automatsignatur, som är mycket formell och officiell, ger det en fin kontrast.) Jag sparar mejlet i min korg.

Vi har varit i Belgien några dagar, där Hemliga morfarn bor. Tåg och flyg och buss – tusen och ett moment för att vi alla fyra skulle kunna ta oss dit.

Jag har den sista tiden känt en ny och större trötthet vissa dagar: man fixar något för familjen hela tiden. Förr när vi besökte svärfar ägnade vi oss med kraft åt promenader, te och ost. Nu är det närmast algoritmiska uträkningar om flaskbehov och sömnbehov och hissbehov och kissbehov som tar all ens uppmärksamhet. En semesterhelg som man verkligen behöver vila upp sig efter. Och, ta-daa, så är det hela tiden nu.

Men därmed inte sagt att det inte var roligt. Karin är ett nöje att resa med, nyfiken som hon är på allt från flygplan till rulltrappor. Och Rakel är just nu i en otroligt mysig ålder när hon ler mot allt och alla och verkligen sprider sol omkring sig i en kö eller vid ett fikabord. På planet – detta var hennes första flighter – sov hon som en spädgris. Karin fick mutgodis för att inte tänka på öronbubblet, och det gick bra det med.

Men som sagt: nu skulle man gärna vila upp sig några dagar…

Ibland får jag impulsen att visa er som läser här någon nytagen bild på tjejerna, ungefär som jag gör för föräldrarna och våra syskon. Så kommer jag plötsligt ihåg att ni inte ens vet vad de heter egentligen… Internetintimitet. Jag tycker att jag känner er så väl, ni som är stammisläsare, ni som brukar mejla och kommentera. Och så är det väl nästan bara Tirza, Gl@d och Alvas pappa som jag har träffat i verkligheten!

Eftermiddagarna får alldeles särskilda rutiner. Karin är på dagis mellan nio och två, och jag och Rakel hämtar henne med liggvagn och ståbräda. Rakel sover ofta då, och vi kan i lugn och ro gå och handla eller sätta oss på torget och äta mellanmål medan torghandlarna skyndar för att stänga i tid. Bilen med den stora sopborsten och alla duvorna kämpar hårt sida vid sida för att städa torget.

På vägen hem återkommer just nu alltid samma önskemål: ”Kör rally, pappa!”.

Karin står på sin bräda bakom vagnen, och ju fortare jag kör desto roligare blir det. Det händer att Rakel tittar upp, men bara helt kort. I vagnen är det tryggt. Hennes domän, hur fort den än rullar och hur högt storasyster än vrålar om rally…

Jag fattar inte att jag inte har större muskler. Jag lyfter och bär, bänder och hasar och knuffar och skrapar och drar och håller. Kryper runt.

Eftersom jag är en sann kontorsråtta är pappaledigheten det närmsta jag någonsin har kommit kontinuerligt kroppsarbete. Jag är, med Hemliga farfarns uttryck, ”naturligt trött” när jag ska lägga mig – och hade det inte varit för Rakels vana att godmodigt snacka igång sig och testa rösten vid femtiden de flesta morgnar, så hade jag förmodligen sovit bättre än någonsin också.

Men den stora frågan återstår, den gör verkligen det:

Varför har jag inte större muskler…?

I går kväll: Jag bär Karin uppför trappan för en sen läggning efter bus och lek hos kompisar. Plötsligt känner jag en kraftig rytmisk dunkning i ryggen. Och så kommer ett bestämt kommando från en storasyster som är två och ett halvt:

”Rapa lilla pappa!”

Det är inte bara otroligt roligt att gifta sig – om man har barn är det dessutom mycket klokt. Alltså, hur svårt kan det vara att följa tre riktigt goda råd från en som vet:

* Om du är sambo – gift dig.
* Om du är frisk – anmäl dig till Donationsregistret.
* Om du vill äta bra mörk choklad – välj inte Marabous ”Premium”.

:-D

Ett roligt test. Tar inte lång stund!

Hej allihop. Nu får ni hålla i er: Rakel är inte ens ett halvår gammal, men… nu väntar vi barn igen. Och inte ett, utan tre stycken. Vi väntar trillingar!!!