Jag fattar inte att jag inte har större muskler. Jag lyfter och bär, bänder och hasar och knuffar och skrapar och drar och håller. Kryper runt.

Eftersom jag är en sann kontorsråtta är pappaledigheten det närmsta jag någonsin har kommit kontinuerligt kroppsarbete. Jag är, med Hemliga farfarns uttryck, ”naturligt trött” när jag ska lägga mig – och hade det inte varit för Rakels vana att godmodigt snacka igång sig och testa rösten vid femtiden de flesta morgnar, så hade jag förmodligen sovit bättre än någonsin också.

Men den stora frågan återstår, den gör verkligen det:

Varför har jag inte större muskler…?