Vi har med oss en del belgisk barnmat hem från vår senaste utflykt. Rakel älskar den. Det måste vara belgisk blå i den där köttgrytan. (Belgiska krogar sätter ofta stolt ut på menyn: ”Vi använder bara belgiskt kött.” Matchauvinismen gäller i alla länder!

Rakels och mina matstunder utvecklas vecka för vecka. Hon har druckit mycket mjölkersättning, i och med att amningen upphörde då hon var fyra månader. Det i sin tur har lett till tidig inskolning på vanlig mat. Om det är det som är anledningen till att hon äter med så gott humör vet jag inte, men faktum är att hon hittills verkar gilla allt hon får. Och när vi äter middag vill hon absolut inte sitta i nån fånig babysitter, utan i sin höga stol med oss andra. Mikrons pling förknippar hon dessutom alltid med mat – och mat som ska till henne då förstås.

När jag matar ser jag ofelbart fånig ut, för i min ambition att lära Rakel hur man gör när man gapar, stänger, maler och sväljer märker jag att jag liksom vill visa vägen med samma rörelser. Jag ser inte klok ut, och har kramp i käkarna efter varje måltid – utan att ha ätit ett smack själv…