Lyssna gärna…
…på Studio Ett i P1 efter 17-nyheterna i eftermiddag. Jag är med och diskuterar SVT:s beslut om att sända Englas begravning. (Se text på min andra blogg.)
***
Några sekunder efter sändning: Sansad diskussion, jag fick sagt det jag ville, och jag tycker att jag lite bättre förstår SVT:s beslut eftersom Per Yng resonerade lugnt och bra – även om jag fortfarande är lika övertygad om att beslutet är fel. Inslaget kan höras här.
Håller med dig, helt sjukt att de ska sända begravningen! I SVT dessutom, som man på nåt sätt trodde skulle veta bättre. En sak att man sänder om t.ex. någon kunglighet dör, men detta är trots allt en vanlig flicka som blev rikskändis på ett otroligt sorgligt sätt.
Comment by MarajaILund — April 30, 2008 @ 4:02 pm
Vid en första anblick kan det framstå som fullständigt sjukt att sända begravningen men man måste försöka sätta sig in i Englas familjs situation. Jag har själv förlorat ett barn, inte under sådana vidriga omständigheter som Englas familj, utan pga en förlossningsskada. Trots att ingen utifrån orsakade vårt barns död så kände vi oss drabbade av ondskan, ondskan hade gjort entré i vårt liv och världen var inte längre god och välvillig. Att drabbas av denna känsla är outhärdligt, att världen inte längre är god utan ond och hur djup denna känsla måste vara för Englas familj vågar jag knappt ens tänka på. När man hamnar här så börjar man desperat söka efter något ljus, något gott, finner man inte det så kan man lika gärna ge upp och dö och känslan är bottenlös.
Jag tror att Englas familj blev djupt rörda över ljuständningen över hela Sverige. Jag minns själv vilket oerhört stöd det var att folk skickade blommor till oss och skrev att dom tänkte på oss, den tanken var så betryggande och den var god, ljus och vacker. Man måste ha något vackert att klänga sig fast vid i dessa lägen.
Sen när det gäller begravningen…… När man är förälder är man van vid att handla, man gör allt som står i ens makt för ens barn, när ett barn dör så är det så slutgiltigt man kan inte göra något alls för sitt barn och denna känsla är så outhärdlig, att vara förälder är ju att vara där att finnas där i alla lägen. Har ens barn dött så är det enda man kan göra att begrava sitt barn och göra det bästa möjliga av det. Hur absurt det än låter för någon som inte varit där så kan faktiskt begravningen vara något positivt, i allt detta kompakta mörker som finns när ett barn dött (och dessutom i Englas fall blivit mördat) så är begravningen något ljust och vackert och man kan återigen få agera som förälder.
Jag tror att Englas mamma vill ge något tillbaka till svenska folket och jag tror inte att hon vill att vi ska sörja på samma sätt som hon och hennes familj sörjer utan jag tror att dom vill sprida lite ljus och hopp (faktiskt) i denna oerhört mörka onda historia.
Comment by Björna — May 9, 2008 @ 9:29 am