Snart ska Hemliga mamman vara bortrest i jobbet i nästan en hel vecka. Jag gjorde samma sak i februari. Jag bävade då, hon bävar nu.

Det var länge att vara borta, det var det, men eftersom schemat var fulltecknat hann jag inte med att sakna familjen så väldigt mycket ändå. Näst sista dagen på resan fick jag ett långt mejl från HM som berättade om hur veckan hade varit, och om Karins olika repliker och frågor. Min favorit hade kommit när hon satt och kollade på Bolibompa i soffan:

“När min pappa kommer får han sitta här bredvid mig. Med sin stora rumpa.”

Själva hemkomsten skedde en eftermiddag, då hela familjen var utomhus och lekte. Karin märkte inte att jag kom förrän jag var ganska nära.

Hon blev ivrig, och ville hoppande och nästan stammande visa vad hon just då gjorde (grävde i grusgången). Först efter någon minut kom hon på att det kunde vara kramläge.

Då, men först då, blev jag som en våt fläck på marken.