16 Comments »
The URI to TrackBack this entry is: http://hemligapappan.blogsome.com/2008/05/08/suck/trackback/
RSS feed for comments on this post.
Leave a comment
Line and paragraph breaks automatic, e-mail address never displayed, HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>
Nja, jag brukar hålla med folk som inte håller med om att man alltid måste få ha med ungen överallt, är oxå trött på föräldrar som inte fattar att vanliga människor inte är immuna mot deras barns olika läten (speciellt i ett professionellt sammanhang). Men i det här fallet vet jag inte riktigt. Man måste ju kunna vara flexibel och tillåta/förbjuda bebisar utefter situationen.
Ordföranden verkar ha bestämt sig i förväg, den här bebisen kanske är en sån modell som sover som en stock i fyra timmar, man kan väl prova en gång? Stör bebisen, visst, då är det bara för mamma att stanna hemma eller överlåta barnet på ngn annan. Och vem är han att uttala sig om vad som är lämpligt för barnet?!
Nej, tolerans från samhället och självinsikt från mammorna - då skulle sånt här aldrig vara ett problem.
Comment by maria — May 8, 2008 @ 9:21 am
Håller med dig. Fullständigt.
Comment by Åsa — May 8, 2008 @ 10:50 am
Jag tycker att en stor del av frågan ligger i hur bra mamman kan göra ifrån sig på dessa möten. Min lillskrutta är världens lättaste bebis och följer med mig på allt från middagar till föräldramöten. Alltid lika nöjd. Men jag har inte ett ögonblick funderat på att avbryta min föräldraledighet och ta med henne till arbetet. Jag tror liksom inte att jag skulle vara acceptabelt produktiv med henne på filt på golvet.
Om denna mamma vill åberopa sin lagliga rätt att amma på arbetstid får hon ha en barnvakt i korridoren som hojtar när det är dags. Annars tycker jag att hon kan ta mammaledigt och överlämna till vikarie som vi andra dödliga.
Sedan kan det såklart finnas engångs-situationer när någon behöver ta med ett barn till arbetet, men det tycker jag är en annan sak…
Comment by Lisa — May 8, 2008 @ 11:36 am
Om det är enstaka tillfällen tycker inte jag att det är något problem. Mina studenter har ibland, när det krisat med originalplanen (typ föräldralediga pappan är sjuk), tagit med sig bebisar på mina föreläsningar. Då har de alltid frågat först och för mig är det OK. Jag tar för givet att mamman i fråga tar ut barnet om det stör, vilket också alltid har skett.
Comment by JennyG — May 8, 2008 @ 1:00 pm
Eller pappan i fråga då, men det har aldrig hänt. Jag har nästan bara kvinnliga studenter.
Comment by JennyG — May 8, 2008 @ 1:01 pm
Oj så ledsen och förvånad jag blir när jag läser ditt inlägg och kommentarer. Jag är själv plitiker och arbetar med jämställdhetsfrågor. En av de mest centrala frågorna är hur vi ska kunna få med kvinnor och barnföräldrar i politiken. Barnåren är ju som ni av egen erfarenhet vet en tid då mycket händer. Eftersom vår demokrati bygger på representativ tycker vi dock att det är viktigt att representationen ser så lika befolkningen i allmänhet ut som möjligt. Det gör den inte idag, som ni säkert vet.
En av de stora uppgifterna är då att se till att det finns möjlighet för kvinnor att närvara på möten. Det finns mnga varianter för att lösa det. Och jag säger inte att alla barn alltid ska få vara med. Någon som hade kommentaret sa ju det kloka att barnets aktivitet och mammans möjlighet att delta i mötet ofta brukar lösa det där av sig själv.
I exemplet i artikeln verkar det vara en man som inte ill att en kvinna ska komma till mötet med sitt barn. Det är en jämställdhetsfråga och därför också demokratifråga. Det är min åsikt. Ursäkta mitt långa inlägg =)
Comment by Lisa — May 8, 2008 @ 8:41 pm
Det är nog vanligare att en man reagerar på detta än att en kvinna gör det, som i det givna exemplet, och därmed har du ju rätt i att det är en jämställdhetsfråga.
Riktig jämställdhet når vi inte förrän män och kvinnor är lika bra på att avgöra i vilka sammanhang det är rimligt att ta med barnen. Och där är vi tydligen inte.
Den verkligt jämställda lösningen i det här fallet? Att pappan tar hand om barnet medan mamman går på mötet.
Comment by hemligapappan — May 8, 2008 @ 9:18 pm
Jag förstår inte varför det blir en jämställdhetsfråga av det. Citerar den andra politikerns inlägg ovan “En av de mest centrala frågorna är hur vi ska kunna få med kvinnor och barnföräldrar i politiken.” Varför i hela friden skall det behöva vara så att för att en kvinna skall vara med i politiken, så måste hennes barn kunna följa med? Har barnet ingen pappa?!?
Comment by Jessica — May 8, 2008 @ 9:31 pm
Fast pappan kan ju inte amma barnet under tiden, även om han i övrigt kan ta lika bra hand om barnet som mamman. Mötet verkade ju ta 3-4 timmar och småttingar kan ju äta oftare än så. Undrar vad som skulle störa mest, om mamman hade med sig sitt barn som var tyst och ammade mitt i mötet, eller om pappan satt utanför och knackade på när det var dags för amning?
Jag hade hellre haft bebisar med på våra jobbmöten än “höjdarna” vars personsökare piper stup i kvarten….men det är ingen som ifrågasätter männens små pipande “bebisar”.
Comment by MarajaIStaffanstorp — May 8, 2008 @ 10:01 pm
Jämställdhet kan vi börja snacka om när ett spädbarn inte nödvändigtvis måste betraktas som en självklar accessoar till kvinnan. Barnet i artikeln har väl en far? En mor till? Kanske rentav en morfar eller mormor som kommer ihåg hur man gjorde?
Om en kvinna vill helamma den första tiden får hon anpassa sitt liv efter det. Skippar hon helamningen har hon andra alternativ.
Bevare oss väl om kvinnorna skall bli lika korkade som många män och inbilla sig att de är helt oumbärliga på vartenda möte i varje lite nämnd hela tiden. Det är en klyscha, men småbarnsåren flyger så fort så fort. Tonåringar kan vanligtvis ta vara på sig själva, medan mor är politisk.
Comment by Malin — May 8, 2008 @ 10:02 pm
Spännande diskussion! Min utgångspunkt i mitt inlägg ovan handlade mer om hur kvinnor ska kunna vara med på möten, inte egentligen så mycket om huruvida barnet ska ha rätt att vara med eller inte. Nu i efterhand så förstår jag att det låter som om jag tror att barnet och mamman sitter ihop =)
Tur att man kan förklara sig. Dock har jag varit på många möten där små barn har varit med, inte därför att det inte finns nån pappa utan för att barnen ammas eller för att mamman vill ha med barnet. Om mamman vill det och det inte uppenbarligt stör så förstår jag inte problemet.
Hemliga pappan skriver att den verkliga lösningen vore att pappan tar hand om barnet. Ett alternativt svar kan vara att mamman faktiskt själv får bestämma. Det finns också pappor som har med sig sina barn på möten, ajg tycker båda är positiva. Jag håller inte med om att kvinnan får anpassa sitt liv efter om hon ammar och då acceptera att hon inte skulle kunna få vara med på möten. Vill mamman eller pappan gå på ett möte och ha med sig sitt barn och det inte stör så låt henom göra det herregud.
Comment by Lisa — May 8, 2008 @ 10:44 pm
Ja, varför måste alternativen vara att gå på mötet ELLER kunna fullamma? Lever vi inte i ett sånt modernt samhälle att man skulle kunna göra bägge delarna?
Comment by MarajaIStaffanstorp — May 9, 2008 @ 9:11 am
Hej!
Den “första” Lisa här igen. Som skrev inlägg tre. Jag tänker vara politiskt inkorrekt och faktiskt säga att det inte bara är en jämställdhetsfråga utan också en samhällsfråga.
Jag tycker att även politiker bör vara föräldralediga. Precis som i alla andra yrken. Eller skall det börja bli självklart att en förälder kan ha sin bebis i kassan på Konsum eller i en vagn när han/hon springer omkring som narkosläkare?
Det är en samhällsfråga eftersom jag inte har lust att betala för en politiker som sitter och ägnar sitt barn uppmärksamhet (byter blöja, stoppar in napp, vaggar eller vad det än må vara) istället för att delta i debatten på mötet precis som jag inte har någon större lust att acceptera att busschauffören stannar bussen för att byta på sin lille.
Som sagt, undantagsfall får såklart slinka igenom, men att det skulle vara en självklarhet… näee.
Comment by Lisa — May 9, 2008 @ 12:21 pm
Förutom jämställdheten tycker jag det är viktigt att vi värnar om föräldraledigheten. Är det inte värt att vara hemma med sitt barn den där första tiden och typ ta saker i barnets takt? Mötena finns väl kvar efter ett halvår när pappan (rimligen) tar över. Och då gäller samma sak för honom. Det är ju faktiskt skitcoolt att vi har rätt att få betalt och att det faktiskt i princip räknas som ett fullgott arbete att ta hand om sitt barn det första året.
Comment by Sanna — May 9, 2008 @ 12:30 pm
Ja, verkligen!
Det som idag ses som en rättighet blir lätt en skyldighet. Tänk när jobbet förväntar sig att jag skall komma in och delta i mötena eftersom det funkar fint för andra….
Comment by Lisa - ett — May 9, 2008 @ 2:04 pm
Självklart ska politiker vara föräldralediga, vilket de också är. Men de allra flesta politiker är fritidspolitiker och arbetar inte med politik på heltid. Om man är fritidspolitiker så har man kanske något möte varje månad som man går på.
Eftersom jag då är en sådan där fritidspolitiker utan egna barn men med erfarenheter från möten där folk har haft med sig sina barn så måste jag säga att min erfarenhet är att det fungerar väl och att det aldrig har varit någon som har tyckt att mamman och barnet borde stannat hemma istället. Det finns väl rätt många mammor som är väldigt mycket mer aktiva än att de går på några möten varje månad?
Comment by Lisa nummer två — May 9, 2008 @ 8:33 pm