Karin och jag är på väg hem i bilen. Vi har storhandlat. I stereon ligger en skiva med Sofia Karlsson, och jag lyssnar om och om igen på hennes tolkning av ”Spelar för livet”. Sjunger med i den alldeles för höga eller låga tonarten och tänker på min morfar och blir tårögd.

Karin protesterar för en gångs skull inte mot mitt musikval, framför inga Mamma Mu-krav. Hon sitter tyst och lyssnar. Och så frågar hon:

”Varför spelar hon för livet?”

Jag blir lite ställd.

”För att… för att hon tycker att det är det roligaste som finns att spela. Det viktigaste och bästa hon vet. Och då kan man säga att man spelar för livet.”

”Nu spelar hon flöjt”, säger Karin och försöker vissla.