Koma
Apropå sömn har jag ett svårartat pappahandikapp: Jag har en periodiskt återkommande koma-stund. Ungefär klockan ett varje dag går min puls ner i typ tolv slag i minuten, och jag måste stå upp för att inte somna. (Det är ett problem på jobbet också, jag brukar försöka boka in viktiga saker där direkt efter lunch så att jag tvingas hålla hjärnan i gång…)
Det händer fortfarande rätt ofta att Karin sover middag, och är vi hemma på helgen betyder det att jag otroligt lätt kan råka somna samtidigt som hon. Rakel å sin sida är alltid pigg och i gång vid ettiden, och det kan krävas enorma ansträngningar från min sida den där timmen mellan ett och två, innan vi ska iväg och hämta Karin på dagis.
Jag har försökt allt möjligt för att försöka bryta eller förskjuta min koma-stund. Det verkar utsiktslöst.
Och vad värre är: om jag faktiskt somnar, så kvaddar jag timmen efteråt också. Jag raglar omkring och tror att det är torsdag och blir liksom inte piggare. Det här är verkligen värdelöst…
Det luktar blodsocker-pingis lång väg, det där.
Jobbigt, men det går att förebygga en hel del genom kostvanor och så. Jag är verkligen ingen expert på området, men grundtipset är att dra ned på saker som vit pasta och vitt bröd till förmån för fullkorn eller helt andra saker, som t ex sallad.
Dessutom ska man förstås vara varsam med sockret. Liksom det vita brödet och pastan så får det blodsockret att åka berg- och dalbana, och det leder till såna här dippar.
Comment by Stellan — May 19, 2008 @ 8:50 am
Kanske, men jag är rätt bra på både fullkorn och grönsaker, bara lite sämre på frukt…
Comment by hemligapappan — May 19, 2008 @ 11:43 am
Inget att göra! Det går över när barna flyttar hemifrån, skulle jag tippa. Själv vaknar jag efter fyra timmars sömn, trots att det var några år sedan det behövdes. Förresten är det onaturligt att man skall behöva arbeta direkt efter lunchen.
Comment by Malin — May 19, 2008 @ 10:35 pm
I see. DÅ kanske det inte finns något hopp!
Allvarligt talat, maten är ju bara en av många faktorer. Kan mycket väl vara som Malin säger, att det blir bättre om sådär 20 år, när tjejerna flyttar ut…
Fast det behöver inte dröja så länge - min äldste kille är tolv, och han börjar redan visa prov på oanade talanger när det gäller att sussa länge.
Comment by Stellan — May 20, 2008 @ 8:44 am