Jag är ingen utemänniska. Man skulle till och med kunna säga att jag är en innemänniska. Kan man välja staden före landet så gör jag det. Kan man välja inomhus före utomhus så gör jag det. Kan man välja varmt före kallt så gör jag det. (”Naturfrånvänd”, kallade min kompis mig bara härom dagen.)

Därför ryser jag av obehag vid blotta tanken på ”urochskur-förskolor”, där man är ute hela tiden, för lek och mat och sömn och blöjbyten och vad du vill.

Jag är visserligen väl medveten om att barn som går på sådana förskolor ofta har mindre problem med förkylningar och allergier, men när jag tänker på hur det var att som femåring tvångsleka utomhus med vattenkippande gummistövlar, blöta vantar och rinnande näsa blir jag alldeles deprimerad. Jag skulle aldrig, aldrig sätta mina barn i en sådan förskola.

Men på en punkt har jag fått backa: Rakels sömn. Hon sover nämligen helt överlägset bra utomhus, i sin vagn. Oavsett väder. Bara hon ligger insvept i sin ullfäll och under sitt regnskydd så är allt bra. Och… någonstans djupt inne i min innesittarsjäl så kan jag känna en liten, liten avund. Tänk att få sova alldeles torr och varm, men ändå så nära det kalla och regniga att man hör det och anar det – men vet att man inte måste ge sig ut i det.