Blir man en bättre människa av att vara förälder?

Jag tror kanske att man blir det till en början. Det är bra att få degradera sig själv i sin prioritetsordning, att få finnas till för någon annan. Det är bra att ge och få mycket kärlek.

Sedan är jag orolig att man blir sämre på andra sätt. Perspektiven krymper. Min värld är reducerad till ett kök. Ett stort kök, men ändå ett kök. Jag kan plötsligt gnälla på Hemliga mamman för att hon har lämnat nån vattenkanna framme efter att jag har gjort i ordning på mitt sätt. Som en pensionär som har för lite att tänka på, och låter små saker växa till enorma proportioner.

Och som samhällsmedborgare? Jag vet inte. Mina omsorger är så intensivt inriktade på mina barn att jag inte har tid för Darfur. Jag gillar inte det. Jag vill lära mig att ha utrymme för både och. Och jag oroar mig för att vad en sådan här perspektivinskränkning kan leda till på sikt.

Kan jag vidga synfältet igen senare, eller förlorar jag den förmågan för alltid?